Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 29 juli 1940 - Per Engdahl och ideologierna. Av Elis Håstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svensk synpunkt, som ett skydd för de små alliansfria staternas
oberoende, vore det obilligt att frånkänna förbundet all historisk
betydelse, i vart fall i jämförelse med livsrumsideologiens nu lätt
åskådliga konsekvenser för de tretton ockuperade staterna. Vore man
riktigt petnoga — vilket kanske är förmätet, när det gäller ett så
suveränt tillrättaläggande av de större världshistoriska
utvecklingslinjerna som Engdahls — kunde man ytterligare erinra om två saker.
För det första hade N. F. i mycket liten utsträckning att skaffa med
relationerna mellan segrarmakterna och Tyskland, ty dessa ämnen
drogos från N. F. till ambassadörkonferensen eller allehanda
extrakongresser och specialorgan; sannolikt skulle en noggrann
undersökning dock visa, att N. F:s befattning med dessa ting, om den nu
över huvud haft någon betydelse, gått i utjämnande riktning. För
det andra voro N. F:s svåraste kriser Korfu- och Abessinienfrågorna;
i bägge fallen var det den enligt hr Engdahls terminologi fattiga
staten Italien, som levererade konflikt icke med de rika västmakterna
utan med ännu fattigare grannar. Ingen kan vilja galvanisera ett
N. F. från födelsen så ofullgånget som den Wilsonska skapelsen. Men
en svensk historiker borde i den historiska sanningens och det
svenska livsintressets namn tveka att alldeles utan vidare ge sitt
principiella förord för dynamiken som ersättare av N. F:s till sin konsistens
av Per Engdahl så förhånade rätt. Det kan finnas en medelväg.
Den tredje eller andliga linjen slutligen karakteriserar lic. Engdahl
något motsägelsefullt. Först skriver han att de demokratiska
staterna varken äro »materialistisch oder passiv philantropisch», och kort
därpå heter det, att »kampen i våra dagars Europa är äntligen en
kamp mellan två världsåskådningar, mellan gloende (sturem)
materialism och den västerländska andans nyuppväckta krafter». Nå,
denna oklarhet stör icke. Mot demokratiernas världsåskådning står
alltnog »den heroiska inställningen hos fascisterna,
nationalsocialisterna, falangisterna, nysvenskarna o. s. v.». »Att leva är att våga, och
den som icke består vågspelet, är dömd till andlig död.» »Blott
människor, som ha erfarit livets dynamiska rytm, kunna fatta
hjältemodets hemlighet.»
Icke utan intresse konstaterar man — antingen man tänker på
rörelsernas syftemål eller rörelsernas politiska betydelse — att Per
Engdahl satt sin egen veterligen avregistrerade nysvenska rörelse på
pränt på samma rad som Mussolinis och Hitlers världshistoriska
skapelser. Heroismen är eljest ett mångtydigt begrepp, vari man kan
inlägga precis vad som för ögonblicket passar. Däri kan intolkas en
i och för sig önsklig uppryckning av demokratien men också själva
djungelns lag. Under heroismens begrepp faller tydligen numera även
sveket. Mot heroismen stridande är uppenbarligen icke heller att gå
hårdare fram mot dem, som heroiskt försvara sin frihet, än mot dem,
som oheroiskt ge upp. Hemligheten med heroismens rätta väsen är
sannerligen svår att fatta. Den kan dock begripas även av andra
än av dem, som aktivt erfarit den dynamiska rytmiken. Den kan
även upplevas av heroismens objekt, t. ex. av Finlands och Balticums
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
