Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 29 juli 1940 - Per Engdahl och ideologierna. Av Elis Håstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aktualiserad först senare, när landet vore färdigrustat och finansiellt
hämtat sig efter det abessinska kolonialkriget — detta blev som
bekant en dålig affär, ekonomiskt sett.
För att summera: ingen betvivlar Tysklands starka drift till
ekonomisk expansion som ett av de bakomliggande motiven till
inträngandet i grannstaterna. Ingen förvägrar heller tysk teknik och tysk
organisationsförmåga ett oreserverat erkännande; bägge äro
säkerligen vida överlägsna västmakternas och bägge böra få fritt utlopp
samt ställas i det europeiska samlivets tjänst. Vad Svensk Tidskrift
skrev vid krigsutbrottet i höstas kan upprepas: »västmakternas
försummelse att i tid uti ett större sammanhang justera
Versaillesfredens resterande orättvisor på olika håll i Europa borde gottgöras»;
frågan om »ekonomiska intressesfärer borde kunna lösas, i en anda
höjd över Versaillesfreden hämndkänslor, utan
annekteringsmetoder, men med beaktande av varje stats behov och förmåga, allt med
målet att främja hela Europas välstånd». Men den Engdahlska
historieskrivningen, med dess framskjutande av kampen om råvarorna och
den engelska plutokratiens allenaskuld till detta krig, övertygar icke
en objektiv neutral publik. Händelseutvecklingen täcker nämligen
icke skildringen. »Tyskland kan icke vara ett kulturfolk, om det icke
kan lösa sina råvaru- och marknadsproblem; — — — utan en högre
levnadsstandard för de tyska arbetarna kan samtidens och
framtidens Tyskland ej bygga upp någon kultur; dessa oemotsägliga fakta
skapa den rätt, för vilken Tyskland nu kämpar.» Än en gång frågar
man författaren i »Die Aktion»: gällde striden om Danzig och
korridoren — eller om det stympade, fattiga Tjeckoslovakiet eller det
pauvra Memel — endast höjandet av de tyska arbetarnas
levnadsstandard? Har det ens någonsin uppfattats så från någondera sidan
i detta krig? Kan kriget för övrigt inom överskådlig tid höja
levnadsstandarden gent emot tiden före?
Vi skola hastigare gå förbi Engdahls »statspolitiska» linje. Han
uppställer två teser. Enligt den första är demokratien ett slags lyx,
»som man måhända kan hänge sig åt, om man inte har några stora
problem att lösa; — — — de fattiga folken måste ledas hårt (straff
geführt sein) för att segra». Enligt den andra var folkförbundet de
rika staternas kampmedel mot de fattigare.
Eftersom det är varje stats ensak att ordna sitt styrelsesätt efter
gottfinnande, föranleder tesen nr 1 blott en stilla undran, om det
fattiga Rysslands röda diktatur uppfyller lic. Engdahls anspråk på
den »Autorität, Disziplin und Führung», »utan vilken ingen frihet
kan leva vidare» eller om Führersystemet passar bäst för folken i
axelområdet och möjligen dess förlängning? Omdömena i tesen nr 2
om N. F. torde i begreppsklarhetens namn lämpligen sönderdelas allt
eftersom perspektivet är tyskt eller svenskt. För Tysklands del är
det lätt att fatta, att N. F. betraktades som segrarmakternas
assuransbolag; det neutrala Sverige har också ständigt tagit avstånd från
sammanblandningen av Versaillesfreden och N. F.-pakten, ända tills
den senare — givetvis för sent — utbröts. Ser man åter N. F. ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
