Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Machiavelli och vår tid. Av Curt Rohtlieb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
furstemakten. Varken ras, kulturarv, historisk samhörighet eller andra
element, som för modern uppfattning konstituera en nation,
spelade någon synnerlig roll för honom. Den store härskaren,
övermänniskan, var utvecklingens mål. Frigjord från alla moraliska
band och alla nyttighetshänsyn skulle han hävda sin egen person,
ett absolut självändamål.
Jacob Burckhardt har för denna statsuppfattning präglat
uttrycket »staten som konstverk» och menar, att staten tillagts den
uppgiften att förhöja härskarens glans, att tjäna som dekoration
till härskarmakten eller kanske snarare som härskarens tron.
Allt vad den döende florentinska republikens sakförare har att
säga om folket, präglas av samma grundsyn. Staten och fursten
identifieras här av en iakttagare som står ovanför vimlet. Endast
vimlets ytskikt intresserar denne iakttagare. Processerna på
djupet spekulerar han ej över. Fursten måste visserligen se till, att
folket kan bli användbart för hans syften, men de krafter, som
åstadkomma avverkningens återväxt, intressera honom ej.
Förmodligen antog den lärde skribenten, att packet växte och
förkovrades enligt någon naturens ordning. Politiken befattade sig
med högre ämnen. »En furste bör ej sysselsätta sig med annat,
ej tänka på annat, ej vinnlägga sig om annat än kriget, dess lagar
och väsende», lyder hans råd.
När han det oaktat huvudsakligen vänder blicken till
»statskonsten», d. v. s. det diplomatiska spelet, betraktar han detta som
krigets första fas. Hade han kunnat känna till Clausewitz och
dennes sats att kriget är politikens redskap, hade han nog vänt
om denna sats. Redan hans första jämbördiga kritiker — som
statsman och realist onekligen mer än jämbördig —, Fredrik II,
anmärkte på denna trånga och pedantiska uppfattning.
Machiavelli »gör här sin furste till en Don Quichote», anmärker den
preussiske furstesonen sarkastiskt och blottar obarmhärtigt
ytligheten hos detta slags visdom. Denna furstegestalt, tillägger
Fredrik II, har lika litet att göra med verkligheten som Homerus’
stridande gudar.
Fredrik II :s huvudanmärkning var emellertid, att Machiavelli
tog furstemakten för given i stället för att undersöka dess
ursprung. Detta skrevs senast 1740, då kontraktsteorin — staten
grundad på ett kontrakt med undersåtarna — ännu ej med
Rousseau som härold gjort sitt segertåg. Den kunglige kritikerns
anmärkningar träffa en sårbar punkt, men hans egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
