Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 4 sept. 1940 - Titelbekymmer - Johan Banér och vår tid. Av Gustaf Petri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kvalifikationer väl meriterat honom. Något olika ställer sig saken
enligt vår mening med hedersdoktoratet. »Doktor» är ju icke
benämning på ett yrke utan en lärdomsgrad, och denna kan ofta vara väl
motiverad även för en person, som inte vunnit den på den vanliga
vägen. Det är blott synd, att doktorstiteln har en så mångskiftande
användning, att man icke utan vidare vet vad den betyder; de flesta
tro väl, att en som kallas doktor är läkare. En lösning av alla
besvärliga titelfrågor vore väl, om var och en icke blott sin syssla sköter
utan även tituleras på ett sätt, som anger hans syssla. Allra bäst
vore det ändå, om folk inte tillmätte titlarna så stor betydelse som
vanligen sker. Men därmed äro vi tillbaka till frågan om ett
gemensamt tilltalsord, och den frågan är väl lika olöslig som
drickspenningssystemets avskaffande, gemensamma måltidstimmar eller
försöket att hitta på något bekvämare sätt att hälsa än att dra av sig
mössan i trettio graders köld.
Johan Banér och vår tid. Stormaktstiden och stormaktsandan börjar i våra
dagar få förnyad aktualitet och framstå som en
historisk tillgång av nyttighetsbetonat värde. Den generation, som i
förtröstan till mänsklighetens utveckling trott den eviga fredens tid
vara i antågande och därför med likgiltighet eller ringaktning
betraktade forna tiders krigare och statsmän, har fått ändra inställning.
Det är som om de bistra gamla herrarna kommit oss närmare. Vi
börja förstå deras insatser och betydelse på ett helt annat sätt än
förut, och vi önska att nutidens svenskar vore besjälade av deras
kraft och offervilja.
Och vi fråga oss efter anledningen till att det lilla och oansenliga
Sverige kunde vid 1600-talets mitt skapa ett stormaktsvälde vid
Östersjön. Man kan anföra många allmänna omständigheter, som
verkade pådrivande på utvecklingen. Men utom dessa fanns en
annan faktor, som dominerade händelseförloppet, nämligen
personligheterna, ledarna, föregångsmännen. I detta hänseende intar
stormaktstiden en särställning. Aldrig förr eller senare har vårt land
fostrat en sådan rad av framstående politiker och ypperliga krigare.
Ju större svårigheterna voro, desto större blev resningen på våra
ledare. Gustaf Adolf, Axel Oxenstierna, Johan Banér och Lennart
Torstensson bilda en kvartett, som vår tid har alla skäl att både ära
och taga exempel av. Vad dessa visade i fråga om hård
utbildning, stark ansvarskänsla, tankens skärpa och okuvlig själsstyrka,
det står som toppunkten av svensk prestationsförmåga.
Dessa reflexioner äro närmast föranledda av krigsarkivarie Birger
Steckzéns föregående höst utkomna monografi över Johan Banér.
Därigenom att författaren lyckats i sin strävan att fånga även det
mänskliga hos Banér, har han gjort det möjligt för oss att komma
denna fascinerande krigartyp inpå livet. Samtidigt har han med en
i vår historiska litteratur ganska sällsynt berättarkonst i djärva och
träffsäkra penseldrag målat upp den miljö, i vilken Banér lever och
verkar och därigenom på ett ovanligt verkningsfullt sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
