Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 4 sept. 1940 - Lettlands väg till Sovjet. Av William Freij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
känner lettiska förhållanden är överdriften i ett dylikt omdöme utan
vidare uppenbar.
I den nya ministärens spets ställdes en dittills tämligen okänd
professor A. Kirchensteins, och i densamma ingingo för övrigt ett
påfallande stort antal journalister och litteratörer. Det var därför
ganska naturligt, när Blaus på sin lista över nödvändiga reformer i
första rummet satte återinförandet av det talade och tryckta ordets
frihet samt »oinskränkt» (jfr nedan!) föreningsrätt. Därvid uteslöt
han tydligen à priori den möjligheten, att det skulle kunna komma
att existera en mot den nya regimen kritisk tidningspress. Han
poängterade uttryckligen i sin kommentar, att pressens två
huvuduppgifter måste bli att hjälpa och stödja regeringen samt att bidra
till utvecklingen av ett intimare vänskapsförhållande till den
mäktiga grannen i öster, utan vars bistånd Lettland enligt den i hast
införda nya terminologien vore dömt att gå under. Som en följd av
den nya pressfrihetens proklamerande började omedelbart flera nya
tidningar — alla rent kommunistiska — utkomma i Riga; de mest
betydande voro Cina (Tsinja = kamp), den radikalaste av alla, samt
Komunists. I detta sammanhang kan också nämnas, att åtgärder
genast vidtogos för att underlätta införandet av sådan rysk
litteratur, som tidigare varit förbjuden, samt att frigiva inhemska arbeten,
vilka av en eller annan anledning varit uppförda på svarta listan.
Tämligen snart visade det sig, att vad som tillerkänts pressen
ingalunda var rätten att tänka fritt: man skulle tänka rätt, d. v. s.
kommunistiskt. Flera publikationer, däribland kultusministeriets Latvijas
skola, fingo inom kort stifta bekantskap med indragningsmakten,
då de visade sig icke alls ha förstått, vad som kräves av ett
kommunistiskt organ. Ett sådant skall, enligt vad som tillkännagavs
från högsta ort, »endast till formen vara nationellt, men till
andemeningen internationellt».
Efter likvideringen av det lettiska parlamentet — saeiman — i
samband med statskuppen 1934 inrättades efterhand ett antal kamrar —
lantbrukskammaren, arbetskammaren, konst- och
litteraturkammaren etc. — vilka skulle utgöra ett slags ersättning för
folkrepresentationen men som fingo föga reell makt; de voro snarast församlingar
med rådgivande makt och organisationstekniska uppgifter. Dessa
kamrar, av vilka den sista först helt nyligen trädde i funktion, skola
nu efterhand upplösas. Men man har betonat vikten av att deras
arbete fortsättes i annan form. (Detta kan ju tas som ett halvt
erkännande av deras berättigande.) Framför allt var man ivrig att snarast
möjligt upplösa arbetskammaren, vilken var ämnad att ersätta bl. a.
de fackliga arbetarorganisationerna. Arbetarna skulle få tillbaka sin
rätt att organisera sig. På varje arbetsplats har inrättats ett
särskilt s. k. »arbetarråd». Karakteristiskt nog tillåtas emellertid icke
sådana råd bland de statliga institutionernas tjänstemän. I
arbetarråden ingå 3—13 representanter, beroende på de anställdas antal.
Rådens uppgift är att vaka över arbetsdisciplinen, belöna goda
arbetsprestationer (stachanovsystemet!), bedriva information angående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
