Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Montesquieu och Sveriges grundlagar. Av Fredrik Lagerroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Icke förty måste en ny försökas med speciell hänsyn till sådana
moment däri, som vid jämförelse med svenska förhållanden kunna
bli relevanta. Uppgiften kompliceras därav, att Montesquieu vid
framställningen av sin teori tar Locke till utgångspunkt och att
han presenterar hela sitt system som en sorts rationalisering av
Englands statsskick. Både Lockes teori och Englands författning
måste tagas med i undersökningen.
Den bärande principen hos både Locke och Montesquieu är som
bekant maktens delning. Ser man närmare efter, kan man dock
hos båda urskilja två maktdelningsläror. Åtminstone blir det
ändamålsenligt att vid denna framställning dröja vid två etapper.
Till en början iakttar man hos båda en strävan att lägga
artskilda funktioner hos från varandra bestämt avskilda organ. Den
lagstiftande makten får enligt Locke icke ligga hos den, som har
lagens tillämpning om hand, ty då kunde hända, att denne sökte
lämpa lagen både vid dess görande och verkställande till egen
fördel. Den lagstiftande makten bör därför bestämt avskiljas från
den exekutiva. Montesquieu uppställer samma krav och
motiverar det på liknande sätt. Om en monark eller en senat kunde
både stifta och tillämpa lag, kunde hända, att de stiftade
tyranniska lagar för att exekvera dem tyranniskt.
Locke ger icke någon definition av lag. Dock förstår man av
hans naturrättsliga statskonstruktion, att han därmed avser
sådana normer, som skydda enskildas liv och egendom, således
straff- och civillag. Då sådana tillämpas vid domstolarna, skulle
den exekutiva makten bli identisk med domaremakten.
Följdriktigt nog översätter också den svenske translatorn av 1726 Lockes
»executive power» med »lagskipande makt». En särskild
regeringsfunktion borde då finnas. Blott ofullständigt tillmötesgår
Locke ett sådant krav. För en regerings utrikespolitiska uppgifter
tillskapar han en särskild funktion, »federative power», men
förklarar egendomligt nog intet hinder finnas för att den förlägges
till samma myndighet som »executive power». Bättre förstånd
visar han för regeringsmaktens krav, då han, egendomligt nog
när det gäller en apologet för den ärorika revolutionen, reserverar
åt regeringen samma »prerogative» som Stuartarna så enträget
gjort anspråk på under 1600-talets heta strider med parlamentet.
Locke definierar det som en rätt att diskretionärt bestämma vad
det allmänna bästa kräver oberoende av lagen, ja även i strid
därmed.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
