Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Svensk patriotism. Av Edvard Thermænius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
patriotismen ut i full låga och blir klart medveten. Skälet är
enkelt och påtagligt; det gällde den egna existensen. I ett
gammaldags fritt Sverige var det jämförelsevis lätt att leva; i ett
av danska och tyska fogdar styrt var det långt mera dyrbart och
otryggt. Jösse Eriksson, den elake fogden, han som tog dragaren
från bönderna och sedan spände dem själva för plogen och deras
hustrur för hölasset, har gjort mer än de flesta för den svenska
patriotismens framväxt.
Under ett århundrades strider för svensk frihet och
självbestämningsrätt vidmakthölls och befästes patriotismen, till icke
ringa del på negativ väg; genom att så småningom framskapa ett
nationalhat, riktat mot de främmande förtryckarna. Både
härigenom och genom bondehärarnas positiva insatser blev patriotismen
folklig. Fosterlandsmedvetandet genomsyrade de dåtida breda
lagren, medan vissa grupper av den högsta överklassen som
bekant ur nationell synpunkt voro tämligen tvivelaktiga.
En annan, länge synnerligen viktig ingrediens i svenskt
nationalmedvetande var den gemensamma religionen; den lutherska
lära som man hastigt och lätt anammat men därefter fick arbeta
och kämpa för att få behålla. »Nu är Sverige vordet en man, och
alla hava vi en Gud!» var Uppsala möte slutparoll; denna
tilldragelse och dess lösensord betecknar en viktig fas i den svenska
patriotismens utveckling.
Stormaktstidens Sverige var fyllt av en ny, kraftfull,
målmedveten fosterlandskänsla. Den var präglad av stolthet och aktivitet.
Sverige hade blivit ett stort och mäktigt rike, och medvetandet
härom gav hos oss, som alltid under likartade förhållanden, sin
färg åt patriotismen. De ständigt nödvändiga ansträngningarna
för att bevara rikets styrka och storhet hade i detta slags
patriotism en mäktig drivkraft; allra helst som de ledande genom
skicklig propaganda vidmakthöllo och förökade denna andliga
tillgång.
Mot storhetstidens slut nådde den svenska patriotismen sin
höjdpunkt. Det skedde dels i teorien, dels — och kanske i
huvudsak oberoende härav — i praktiken. Vad den första angår
beteckna Olaus Rudbecks »yverborna» läror kulmen, som kunde
sägas vara komisk om den icke bottnade i en så lågande kärlek till
det egna landet och folket. Karl XII och hans karoliner
representera praktiken; en patriotism vida över gränserna för vad s. k.
vanligt sunt förstånd finner rimligt och lyckligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
