Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Frankrikes sammanbrott. Av N. G. Ehnrooth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde disponera över de kvaliteter som fordras för en offensiv
krigföring.
De militära orsakerna till Frankrikes nederlag skola dock i
detta sammanhang lämnas på sidan, i synnerhet som de,
åtminstone i den mån de ha avseende på landets bristfälliga
krigsberedskap, i betydande utsträckning ha politiska och ekonomiska
grunder.
Frankrikes utrikespolitik skall här icke närmare beröras. Av
olika anledningar kom den under en lång följd av år, lika litet
som f. ö. den tyska, att bidraga till ett närmande de två länderna
emellan. Under tiden närmast efter världskriget fördes den
faktiska europeiska samförståndspolitiken i Englands namn. Den
franska utrikespolitiken fick vidkännas en hel rad motgångar, av
vilka Tjeckoslovakiets annektering ovedersägligt var den mest
eklatanta. Av synnerligen stor betydelse blev här den verkan
Münchenavtalet kom att få för fransk opinionsbildning. Den
franska politiken har sedan gammalt varit känd för noggrannhet
vid uppfyllandet av ingångna förbindelser och medvetandet härom
liar till en viss grad gått den franska allmänheten i blodet.
»Sveket» mot Tjeckoslovakiet hade uppenbart en djupgående
psykologisk effekt och tog vinden ur seglen för det polska kriget. Den
stora framgång ambassadören Massigli uppnådde, då han i Ankara
fullständigt utspelade v. Papen och vann Turkiet för de allierade,
kunde icke uppväga München och dess konsekvenser.
Tyngdpunkten i en undersökning av Frankrikes »short comings»
faller emellertid utan vidare på inrikespolitiken. Sett rent
politiskt har domstolen i Riom icke svårt att finna den
huvudskyldige. Det är den egendomliga organism, som utgjort den döda
vikten i franskt politiskt liv under de senaste decennierna och
som i sig förkroppsligat de mest eklatanta olägenheterna av ett
parlamentariskt styrelsesätt — det socialradikala partiet. Det är
icke egentligen konstitutionella brister som berett detta parti
möjlighet att göra den franska parlamentarismen till en ren
parodi; dock har det haft betydelse, att presidenten saknat rätt
att upplösa parlamentet. Det är i tillämpningen av den franska
konstitutionen ödesdigra fel begåtts. Som det nu var
manifesterade sig den socialradikala statsmannakonsten framför allt i
virtuosmässiga regeringsombildningar, ett politiskt hokus-pokus
som understundom antog groteska former. Finurliga ombyten av
taburetter och portföljer var det dominerande draget i de franska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
