Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Frankrikes sammanbrott. Av N. G. Ehnrooth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regeringsskiftena, särskilt under det senaste decenniet. De
personer som berördes härav voro i överväldigande majoritet
medlemmar av det radikalsociala partiet. Daladier bytte med
Chautemps, Chautemps med Sarraut, Sarraut med Frot, Frot
med Cot, Cot med Guy la Chambre, Guy la Chambre med
Patenôtre o. s. v. i en oändlig serie. Under alla dessa interna
förändringar, vilka i själva verket inga förändringar voro,
förändrades den franska inrikespolitiken högst obetydligt.
Socialpolitiken ägnades föga intresse, i stället florerade på handelns
och industrins område ett slags nymerkantilism. Det är fråga
om icke det franska parlamentet, trots att även de mest
reaktionära partierna försett sig med etiketter, däri radikal eller
åtminstone republikansk eller demokratisk ingå, var den mest
konservativa folkrepresentationen i världen.
Emellertid kännetecknades det politiska och ekonomiska livet i
de sista årens Frankrike av allehanda utväxter, som medförde
grava konsekvenser. Korruptionen, ehuru ingalunda så utan
motstycke i andra länder som ofta gjorts gällande, började icke desto
mindre antaga betänkliga proportioner. Osunda
finansspekulationer bidrogo att försämra läget. Oustric-, Hatry- och framför
allt Staviskyskandalerna äro bekanta. Till samma kategori kör
Nathan-affären, som var den sista före kriget. Utom i
Oustricaffären, där högern var komprometterad, var det socialradikalerna
som råkade i skottlinjen. Här finna vi den djupast liggande
orsaken till att Frankrike, då det bäst behövde det, saknade en stark
regering. Staviskyaffären gav upphov till de svåra oroligheter,
som kulminerade den makabra »6 février» (1934), då republikanska
gardet med nöd och näppe och några i hast uppmonterade
kulsprutor kunde hindra eldkorsets anhängare att från Place de la
Concorde storma deputeradekammaren i Palais Bourbon. Att det
var på håret att reguljära trupper fått taga till bajonetten mot
demonstranterna och att senegalesiska skyttar till yttermera visso
stodo uppmarscherade bakom Invaliddomen, har aldrig glömts av
socialradikalernas vedersakare. Det är förståeligt att Daladier,
såsom en av syndabockarna från »6 février», aldrig kunde bli ett
samlande namn, varjämte hans kända indolens lade betydliga
hinder i vägen för de diktatoriska ansatser han onekligen visade
vid olika tillfällen. Den mest komprometterade av alla
socialradikala ministrar var dock Camille Chautemps, och det verkar
onekligen föga förtroendeingivande att finna denne prototyp för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
