Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - »Finlands sak är vår». Av Mauritz Carlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försvar! Men förvisso är det icke den förlorade neutraliteten de
sörja och vi med dem. Det är fastmer Finlands amputation, Norges
och Danmarks förlorade — för hur länge? — frihet och
oavhängighet! Vi svenskar ha fått den mest effektiva
åskådningsundervisning, som kan tänkas, hurusom neutraliteten endast är
ett medel — som icke alltid leder till målet. Före 1940 var det en
alltför stor del av svenska folket, som icke gjort denna enkla
sanning klar för sig. Ha vi nu, när neutralitetspolitiken sviktar,
kommit till klarhet därom att som sista utväg återstår: att ta
försvarskriget inom eller utom landets gränser? Inom gränserna, må vara.
Men utom? I februari 1914 yttrade Tysklands utrikesminister
v. Jagow till franske ambassadören Jules Cambom, att det icke
längre funnes någon plats för de små nationerna. De voro dömda
att försvinna antingen genom att helt uppgå i stora stater eller
bli deras vasaller. (Wedel Jarlsberg: Reisen gjenom livet, Oslo
1932.) Vad som nu proklameras om nyordning i Europa
påminner bra mycket om denna ton från 1914. Englands sätt att värva
anhängare bland stora och små stater, att lova dem runt och hålla
tunt har i praktiken icke visat sig mera uppmuntrande för
småstaterna.
England kämpar nu på liv och död för sig och sitt imperium.
Det är, lindrigt sagt, hårt beträngt, och en måhända utbredd
mening bland oss börjar kanske, i all sin oklarhet om vad detta
egentligen innebär, göra sig förtrogen med nödvändigheten att
»orientera sig» åt visst håll. Men det låter tänka sig att den
nuvarande bilden av stormaktskriget kan förbytas trots allt. Man har
ännu icke sett mer än början av U. S. A:s svar på tremaktspakten
Tyskland—Italien—Japan. Inträffar den situationen, att
Tyskland blir hårdare engagerat i striden än dagens synvidd kan ge
vid handen, är det ju möjligt, att kolossen i öster börjar röra på
sig på nytt. Det torde då vara för sent att improvisera vårt
ställningstagande. Vi måste nog, vill det synas, dessförinnan i tid ha
valt vår position, om vi ej likt tusenskönan skola bli överraskade
av tidig vinter.
Av tradition och ohejdad vana är det för oss svenskar rent av
motbjudande att tänka över utrikespolitiska problem, än mer att
sätta in vårt eget land i ett utrikespolitiskt sammanhang. I
riksdagen har denna olust länge, länge varit påtaglig — åtminstone av
de offentliga debatterna att döma — och det är väl då ej så
märkvärdigt, om man tycker sig spåra samma intresselöshet ute bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
