Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Litteratur - »Nordens gemenskap». Av Robert Kristensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Verket är icke upplagt efter strängt enhetliga synpunkter och de
olika författarna ha fått fritt utveckla sina tankar om problemen.
Värderingar och omdömen äro därför, som naturligt är, i viss mån
subjektivt färgade. Dock kan man spåra vissa allmänna grundidéer,
tron på vissa andliga ideal. Arbetets redaktör fil. d:r Karl Petander
har i förordet formulerat det så, att arbetet vill visa huru Nordens
folk under historiens gång kommit att allt bättre förstå varandra
andligen och »förenas i uppfattningen om vissa stora ideal eller
uppgifter». »Dessa ideal utgöra till sist ingenting mindre än tron
på folkens kallelse att fredligt och i samförstånd tjäna varandra
under rättens, frihetens och självstyrelsens ledstjärnor.» I arbetet
spåras även den realistiska uppfattningen, att förverkligandet av dessa
idéer måste kräva ett intensifierat, praktiskt samarbete mellan
Nordens folk. Men den nordiska gemenskapen har även ett annat, större
mål, som i förordet understrykes: »Norden utgör en stor mänsklig
frihetssyntes, som världen just nu behöver som ett föredöme och
som en väg till en bättre tingens ordning. Och det synes vara det
i Norden nu levande släktledets stora kungstanke att klart fatta
denna idé och göra den till en alltmer övergripande och
bestämmande verklighet. Härför kräves emellertid en frigörelse från
parti- och småsinnet liksom från en trångsint och vanebunden nordisk
partikularism. Men härför kräves även en ökad och fördjupad
insikt i Nordens liv och historia, en nordisk självbesinning, som
förmäles med en stark nordisk samkänsla och en ny nordisk
helhetssyn. Denna bok vill i sin mån verka i denna riktning.»
I den första uppsatsen ger professor Sven Tunberg en intressant
historisk översikt över: »De nordiska folkens
gemensamma öden.» För alla dem som tidigare läst de nordiska
folkens politiska historia som svensk, norsk, dansk eller finsk innebär
grupperingen av det historiska materialet under denna nya synpunkt
ett mycket stort intresse. Det är fara värt att den vanliga
historieläsningen genom sina många, kanske ensidiga skildringar av krig
och stridigheter mellan de nordiska folken alltför mycket
undanskymmer den betydelsefulla gemenskapssynpunkt, som Tunberg här
anlägger. Man får av Tunbergs artikel veta många intressanta, för de
flesta kanske okända eller bortglömda fakta, som t. ex. att »redan
i gryningen av sin historia kunde Norden skönja möjliggörandet av
sin politiska enhet». Under vikingatidens ofta gemensamma strider
och äventyr var samhörighetskänslan mycket stark. Medeltiden blev
dock i speciell mening en skandinavismens period. Efter en mängd
dynastiska strider, under vilka enhetstanken likväl hölls levande,
ledde gemensamhetssträvandena till ett praktiskt politiskt resultat:
Den stora nordiska unionen 1389—1521. Tunberg erinrar om att den
dynastiska karaktären av denna första union »uteslöt ej att unionen
snart kunde bäras upp av starka aristokratiska intressen av
konstitutionell och ekonomisk innebörd. Men denna så beskaffade union
vilade också på djupa och följdriktiga strömningar i den nordiska
folksjälen. Slutligen ägde den skandinaviska unionen på sätt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
