Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Litteratur - »Nordens gemenskap». Av Robert Kristensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vis en förankring i allmäneuropeisk anda och stämning. Unionen
var i någon mån en avskuggning på nordiska förhållanden av det
kristendomens enhets- och fredsrike, som då levde i all världens
sinnen. Mot denna bakgrund fick unionen stundom över sig något av
sedligt och moraliskt gott, vilket trots alla skiftande tider och
omvandlingar alltjämt behöll sin inre sanningshalt.»
De flesta ha väl i minnet huru unionen gick sönder till följd av
oklok dynastisk ledning: Men som prof. Tunberg påvisar gick icke
den nordiska enhetstanken samma väg. Den levde kvar och visade
sig vid flera tillfällen. Av märkligt aktuellt intresse är bl. a. ett av
Tunberg citerat uttalande som den kände danske historikern F.
Snedorff gjorde i ett föredrag 1792 om »Viktigheden af de tre
nordiske Rigers Förening»: Här menar S. »att Skandinavien vort
Fadreland, liggende midt imellem Rusland og Tyskland», borde förenas
till ett rike för att avvärja de faror som hota på grund av det
geografiska läget och den sannolika, politiska utvecklingen.
En intressant skildring av det kulturella och politiska nordiska
samarbetet under 1800-talet avslutar professor Tunbergs uppsats.
Av större praktisk betydelse än känslostämningarna är dock det på
flera områden alltmera fördjupade kulturella samarbetet, som visar
den inre samhörigheten.
En naturlig grund för folkgemenskap i Norden anses väl vara
likheten i ras. Detta ämne behandlas av Rolf Nordenstreng i uppsatsen:
»De nordiska folken ur rassynpunkt.» Här lämnas flera
intressanta data och undanrödjas flera populära missuppfattningar.
Av särskilt intresse för den nordiska gemenskapens problem är
upplysningen, att även bland Finlands befolkning raskaraktären icke är
strängt delad efter befolkningsgrupper: svensk och finsk stam. Det
kan även vara skäl att observera att de nordiska folken icke bestå
av enbart nordisk ras, utan c:a 33 % äro starkt inblandade med
östbaltiska och till en del alpina rastyper m. m. Kanske kan detta
betraktas som ett plus när det gäller förutsättningar för samarbete
med andra europeiska folk — om nu överhuvud taget raslikhet ger
större möjligheter för ett sådant samarbete.
I en sakligt hållen intressant uppsats om språkfrågan i Norden
behandlar professor Erik Noreen en annan förutsättning för
gemenskap, språket, i en uppsats: »Nordisk språkgemenskap.»
Man kan ju obetingat hålla med författaren om, att det är betydligt
mycket bättre att kunna göra sig förstådd av 15 milj. än av endast
2,5 milj. människor. Ur denna synpunkt är det verkligen att beklaga,
att den nordiska språkutvecklingen under senare år icke alltid
tillräckligt beaktat önskvärdheten av att närma språken till varandra.
En överdriven partikularism har ofta på detta område fått göra sig
gällande. För att utveckla de gemensamma språkformerna så långt
som möjligt bör det väckas ett medvetande om vilken skatt vi äga i
vår nordiska språkgemenskap, och härtill syftar väl även denna
uppsats.
Ett uttryck för kulturgemenskapen har varit »folkstyret i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
