Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Litteratur - Gustaf III och Gustaf Mauritz Armfelt. Av Carl-Gustaf Thomason
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sinne.» Hur långt Armfelt kunde gå i rakt motsatt riktning, alltså
i sin obetvingliga och obehärskade frispråkighet och lösmynthet,
visar Ekeblad med ett yttrande av favoriten, vilket (uppenbarligen i
något olika varianter) enligt Ekeblad ofta och i »större sälskap»
fälldes av denne om hans herre och välgörare: »med den fahn, den narren
är intet at giöra, man får ej något klokt af honom».
Erotiskt var Gustaf III indifferent, vilket ingalunda kan sägas om
Armfelt. Dock var den sistnämnde inte en libertin av samma slag
som kungens två bröder, hertigarna Carl och Fredrik; han hade
lyckan att äga en av honom med all rätt avgudad hustru, som utan
att vara på något sätt märklig dock på grund av sina storslagna
själsegenskaper är en av de mest sympatiska kvinnogestalterna i
vår historia. Det var till henne, sin älskade Hedda — hennes
fullständiga namn var Hedvig Ulrika De la Gardie — som Armfelt en
gång på sitt oefterhärmliga sätt skrev och beklagade, att han inte
varit »en så exemplarisk make som den käre Luther föreskriver»
(un mari aussi exacte que le prescrit le cher Luther).
Till det yttre hade de kanske inte så mycket gemensamt. Kungen
var betydligt mera rokokoman än den elva år yngre Armfelt,
alltifrån den starkt pudrade frisyren (Armfelt använde sällan pudrad
peruk ens under sina tidigare år) till sättet att skriva brev. Som
brevskrivare hade dock även Armfelt åtskilligt av rokokons pretiösa
fraseologi och retoriska lyrik men kunde också, i synnerhet på sitt
kära modersmål, uttrycka sig både drastiskt och rakt på sak. Man
får i detta sammanhang erinra sig, att Armfelt överlevde sin dyrkade
konung i många år och sålunda inte kunde undgå att — mer eller
mindre motvilligt — ta intryck av den nya tid, som han fick se randas.
De båda berömda vännernas utseenden äro för övrigt ur skilda
synpunkter intressanta och belysande och väl värda ett särskilt
studium. Utan att någon direkt likhet föreligger i det avseendet hade
bägge stora, genomträngande, mörkblå ögon, Gustaf III:s något
utstående och mycket påminnande om moderns, Lovisa Ulrikas, och
morbroderns, Fredrik den stores ryktbara »brandenburgska» ögon.
Armfelts ögon voro alldeles särskilt vackert infattade, djupt
liggande, med högt välvda ögonglober och tjocka, tätt liggande
ögonbryn — kungen hade däremot högt uppdragna, kvinnligt tecknade
ögonfransar. Detta ser man bäst för kungens del på Sergels
utomordentliga ansiktsmask av honom (tillhör riksantikvarie Sigurd
Curman), som förefaller vara av en slående likhet, och för Armfelts
del på en föga känd oljemålning från omkring 1800 (hos ättlingar i
Finland), som finns reproducerad i finländaren professor Carl von
Bonsdorffs stora Armfeltsmonografi (del 2, sid. 29). En kritisk
avvägning och värdering av samtida uppgifter om Gustaf III:s och
Armfelts fysionomier synes ge vid handen, att det bästa porträttet
i sin helhet av kungen är Roslins bekanta oljemålning från år 1775
i Nationalmuseum, av Armfelt en likaledes ofta återgiven
oljemålning (bröstbild från vänster, hos ättlingar i Finland), som utfördes
— förmodligen av en fransk konstnär — under Armfelts vistelse i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
