Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Litteratur - Gustaf III och Gustaf Mauritz Armfelt. Av Carl-Gustaf Thomason
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dresden vid årsskiftet 1792—98. Den ger en god föreställning om
hans fascinerande yttre. Båda hade vidare aristokratiskt formade
näsprofiler och alldeles särskilt vackra och uttrycksfulla drag kring
munnen.
Härmed slutar den likhet dem emellan, som kan ha förefunnits i
yttre hänseende. Kungen var tämligen liten och spenslig (dock något
resligare än brodern hertig Carl, den blivande Carl XIII, som var
påfallande satt till figuren) och ursprungligen ganska blek i hyn
men blev med åren fylligare och fick hög ansiktsfärg. Armfelt
däremot var stor, kraftig och lång men föll av ganska tidigt. Kungen
var sällan riktigt sjuk, under det att Armfelt var klen alltsedan
kriget i Finland 1788—90, mot vars slut han ådrog sig en svårläkt
blessyr i ena axeln. Han besvärades sedan ofta av blodspottningar
och av att hans redan förut ganska bastanta ben svullnade upp vid
minsta ansträngning eller sinnesrörelse. Det stillasittande liv, han
ibland till följd av sin sjuklighet måste föra, förskaffade honom
dessutom ytterst plågsamma hämorroider. Från denna tid citerade han
titt och tätt Simeons ord i Lukasevangeliet, »Herre, nu låter du din
tjänare fara i frid», när han ansåg sig ha det något så när väl ställt
med det timliga för en eventuell hädanfärd ur jämmerdalen. Dylika
lamentationer voro dock mera uttryck för stundens stämning än så
allvarligt menade, och för det mesta gjorde han sig mycket snabbt
fri från funderingar av detta slag.
För att återvända mera direkt till Öhquists arbete ligger det som
redan antytts i dettas natur, att något egentligt nytt ur
materialsynpunkt inte framlägges av författaren, något som han ju ej heller
efersträvat utan tvärtom uttryckligen frisagt sig ifrån; dock finns
ett och annat i en intressant notavdelning (efter texten) som visar,
att författaren förstått att få fram nya och belysande drag ur redan
känt material. Överhuvud torde man få leta efter ett arbete, där så
mycket lärdom serveras på ett så spirituellt och elegant sätt. Det är
i bästa mening kongenialt med sitt ämne.
Till sist blott ett par randanmärkningar. Professor Öhquist har
tyvärr ganska fullständigt överhoppat Gustaf III:s insatser i
kulturellt avseende — bortsett från teatern — och överhuvud att han
skapade den tidsuppfattning eller stil i vårt land, som efter honom
kallats den gustavianska. Vidare har författaren ej fått fram någon
riktigt träffande blid av Hedvig Elisabeth Charlotta och det måhända
av det skälet, att han enligt egen uppgift (not 13, sid. 372) ej känner
till mer än tre av de nu inalles åtta till svenska översatta delarna av
hennes s. k. dagbok. De franska originalmanuskriptet till denna
»dagbok» på Ericsberg har författaren givetvis ännu mindre tagit del av.
Det göra väl för övrigt endast de alldeles särskilt intresserade, och
det hade ju inte heller behövts i detta fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
