Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Traditionens renässans. Av Birger Steckzén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sansade omdömet, den naturliga harmonien löpte fara försvinna
både ur politiken och familjelivet. Det tusenåriga fredsriket och
den världsfamnande internationalismen ha sjunkit ned vid
synranden. I stället har den primitiva nationalismen trätt fram i
förgrunden med sina territoriella krav på land och folk. Staten
har tagit ett allt starkare grepp om medborgaren. Skyldigheter
och plikt äro numera självklara begrepp. Frågar man nu till
dags en äldre radikal om hans militära färdigheter, får man ett
skyggt, undvikande svar, som icke förråder någon stolthet över
att han en gång lyckats bliva frikallad. Orden ära, svenskhet och
nationalkänsla uttalas ej längre med ironisk biklang utan med
djupa brösttoner. Även äktenskapet och kyrkan få en tyst honnör.
Ja, överhuvud taget har den äkta levande traditionen på alla
områden fått sin upprättelse. Dess symboler — t. ex.
konungamakten och historien — ha i prövningens stund visat sig äga en styrka
av utomordentlig hållfasthet och utgöra ett solitt fundament i de
politiska jordbävningarnas tid.
Vi kunna ett ögonblick dröja just vid konungamakten och
historien. Den ärftliga konungamakten är en av de äldsta av de
statsbyggande faktorerna och representerar därför i särskild grad
traditionen. Har den fortfarande existensberättigande, har den
stått sig mot de republikanska idéernas angrepp? Att republiker
kunna vara behäftade med svåra fel, framgår av Frankrikes
exempel. Upphävandet av monarkien kan leda till skapandet av
diktaturer, som visserligen äga explosiv kraft men icke i längden
kunna anses utgöra en idealisk statsform och som åtminstone för
svenskt vidkommande måste betraktas såsom ödeläggande på
våra gamla rättigheter och friheter. De gamla kungadömena med
sin legitimitet och sin stabilitet behöva icke offra åt ytterligheter
och åsiktsförtryck, de kunna ha råd att visa sig storsinta och de
kunna framför allt se frågorna på lång sikt. Konungen är fri
från partiledarnas brokiga förflutna och behöver icke i alla lägen
lyssna till partimassornas känslotänkande. Han representerar
stabiliteten under partiernas växlingar. Och konungadömet ej
blott symboliserar utan bär upp den statliga enheten i
utvecklingen från släktled till släktled.
Det föreligger ej något tvivel om att Gustaf V särskilt på det
utrikespolitiska området gjort betydande insatser. Åtskilliga
handlingar av tidigare datum, vilka man på radikalt håll tadlat,
ha visat sig vara kloka och framsynta. I nödens stund framstår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
