Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Att tala i radio. Av Sverker Martin Löf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man skulle kanske på grundval av det nu sagda kunna påstå,
att termen radiomässighet vore utan vidare liktydig med
naturlighet, om man inte löpte risk att kunna missförstås. Det måste
nämligen fastslås, att naturlighet och ledighet i den muntliga
framställningen kan nås på två vägar. Gösta Sjöberg har i en
artikel i Stockholms-Tidningen mycket riktigt observerat detta.
Naturligheten kan dels vara en »naturbegåvning» — då är den
givetvis friskast och bäst — men den kan också vara resultatet av
en i högsta grad medveten strävan efter noga genomtänkta
linjer — då är den också bra. Om man har denna tvåfald i klart
sikte, då kan man tala om naturligheten och radiomässigheten
som två liktydiga begrepp.
Den alldeles ohämmade »naturlighet», som var människa mer
eller mindre måste anses besitta t. ex. vid vårdslöst dagligt tal
man och man emellan, den duger långt ifrån i alla fall till att
presenteras i radio. Man behöver bara t. ex. teckna upp ett
telefonsamtal, så märker man med fasa, vad denna sorts
»naturlighet» innebär. När man skall söka närmare precisera fordringarna
på radiotalspråket, har man en viss hjälp av de tre förut
refererade kraven, som Lloyd James uppställt. Den ohämmade
naturligheten måste nämligen underordna sig dessa krav för att bli ett
talspråk, lämpat för radio. Kraven äro alltså: det skall vara
förståeligt för alla, det skall vara någorlunda bildat och det skall
stå i samklang med det ämne, som behandlas.
En annan uppdelning är också genast nödvändig för
radioföredragets del: manuskriptet och framförandet, naturlighet i
manuskriptets avfattning och naturlighet i framförandet. Den senare
får nog sägas vara viktigast. Man kan nämligen på ett naturligt
— det vill i detta sammanhang säga »radiomässigt» sätt —
föredraga ett onaturligt, d. v. s. icke radiomässigt manuskript. Detta
är för övrigt ofta hallåmannens rätt kinkiga uppgift, när det
gäller efterlysningar, offentliga meddelanden etc. Men skall
helhetsintrycket bli verkligt radiomässigt, då fordras det också att
manuskriptet är avfattat på ett radiomässigt sätt.
Ja, varför skall det för övrigt vara nödvändigt med manuskript,
frågar sig kanske någon. Om man bara fick tala fritt ur hjärtat,
så skulle det gå mycket bättre och talet skulle bli mycket
naturligare. Det är just när en svensk skall fästa sina tankar på
papperet, som den andliga stärkkragen infinner sig. Det är mycket
sant. Vårt språk gör tyvärr i mycket hög grad skillnad på den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
