Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Att tala i radio. Av Sverker Martin Löf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svenska, som gemene man skriver, och den svenska, som han talar.
För kortare intervjuer finns metoden att tala utan manuskript
och inspela resultatet på stålband eller grammofonskiva som en
framgångsrik och ofta prövad genväg till att locka fram
naturlighet i framställningssättet. Men när det gäller ett
radioföredrag, är det några mycket viktiga omständigheter, som tillkomma
och som göra ett manuskript nödvändigt i nästan alla fall. För
det första måste man ha ett manuskript som garanti för att
vederbörande på den honom tillmätta tiden hinner med att
behandla sitt ämne, så som han avser. Vid ett offentligt föredrag
gör det i allmänhet ingenting, om en föredragshållare håller på
tio minuter, kanske en kvart längre än avsett. I radio är en
sådan sak fatal och tillräcklig för att skapa en grundmurad
impopularitet. För det andra är det nödvändigt att ha en garanti
för att föredragshållaren inte uttalar sig olämpligt i politiska
eller andra stridsfrågor, att han inte avsiktligt eller
oavsiktligt gör sig skyldig till reklam i någon form. En annan
sak är också viktig. En talare, som inför publik kan hålla
utmärkta föredrag utan manuskript, kan i radio tystna redan
efter en kort tid av brist på stimulans från auditoriet.
Sådant har nämligen hänt (inga namn!). Och sist men inte minst
— manuskriptet måste finnas som en garanti för att föredraget i
avfattningen åtminstone uppfyller några av kraven på
radiomässighet.
Det viktigaste vid manuskriptets avfattande är att det skrives
så, att det »ligger väl i munnen» för den, som skall läsa upp det,
det vill säga så avfattat att det är lätt att läsa som talspråk.
Självfallet är det ej nödvändigt att det avfattas på rent talspråk.
Det finns ju många föredragshållare, som ha en självständig,
litterärt präglad muntlig stil, som de helt tillägnat sig — som
blivit en »andra natur» — och som därför ligger bäst till för dem,
även om den inte kan sägas vara direkt talspråksmässig i
vedertagen stilistisk bemärkelse. En sådan föredragshållare skulle ju
ej känna sig naturlig — det vill säga ej vara naturlig — om han
plötsligt skulle slå om stil och övergå t. ex. till ett kåserande
talspråk. Individualiteten måste i sådana fall bevaras —
radiomässigheten får ej innebära någon stilistisk likriktning. Professor
Erik Wellander har i sin bok »Riktig svenska» lämnat en bred
och god definition på den stil, som är eftersträvansvärd i
radioföredrag, när han talar om den »lediga» stilen såsom »den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
