Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Har fänrik Stål skotska anor? Av Gösta Langenfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I en svensk översättning av 1833 av en levnadsteckning över Scott
(tryckt samman med Grefve Robert af Paris hos L. J. Hierta)
skrives (s. 593): »Hvem har lärt känna tiggaren Ochiltree, utan
att intagas af den högsta beundran för skaparen af denna
märkvärdiga karakter?» Elgskyttarne utkom redan 1832, men
Runeberg har säkerligen ej saknat omdöme att göra samma distinktion
självständigt.
Frågan är emellertid om ej detaljer ur Sägnerna kunna spåras
tillbaka till Scott. Man bör då genast inskjuta, att det för
Runeberg borde ha funnits en viss böjelse för att tilltalas av Scott.
Runeberg var svensk, men genom olyckliga nationella öden skild
från moderlandet, han talade (och skrev) svenska, men
identifierade sig, om ock oklart, som finne, vars språk ej var honom helt
obekant. Scott var skotte, engelsk-talande, men hade också
landsmän, som han endast till dels förstod: de keltiska högländarna,
vars gaeliska språk stod i samma motsats till engelskan som
finskan till svenskan. Skottland hade sin egen historia, ehuru
senare bundet vid England, och hade sin egen nationalism. De
patriotiska folkrörelserna omkring och efter 1800 skulle ju i flera
fall värka ut i nya statsbildningar, men i fallen Skottland och
Finland var en aktiv befrielse inte en gång en dröm vid denna
tid. Den finländska nationalismen, på gemensam svensk och finsk
grund, var buteljerad och väl tillkorkad. Men hos diktaren kunde
den leva.
En av Walter Scotts mera glömda och säkert aldrig helt
uppskattade romaner heter A Legend of Montrose (av 1820), på svenska
En Saga om Montrose, första (?) svenska översättningen i
Mariefred 1826. Innehållet där skildrar en utlöpare av striden mellan
Karl I av England och hans puritanska motståndare i Skottland,
de s. k. Covenanters. Handlingen spelar i de gaelisktalande
Högländerna. Det som intresserar en svensk läsare är emellertid
figuren Dugald Dalgetty, f. d. teologie studerande i Aberdeen,
sedermera ryttmästare »under den oöfvervinnerlige Gustavi, lejonets
från Norden, banér» och numera cynisk men lojal lyckoriddare i
Skottland. Upprepade gånger rekommenderar sig den verkligt
tappre och förslagne Dalgetty med hänvisning till sin förut
innehavda beställning hos »denna stora anföraren, Generalen och
Konungen, Lejonet af Norden, och den Protestantiska trons
bollverk». Han har visserligen senare tjänat under Wallenstein,
spanjorer och holländare — »turken, påven eller Satan, bara han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
