Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Har fänrik Stål skotska anor? Av Gösta Langenfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betalar bra!» — men hans högaktning för Gustav II Adolf är
oförminskad och till yttermera visso har han uppkallat sin präktiga
häst »Gustavus» efter den svenske monarken. Allt detta är ju
drag, som skulle locka många svenskar att skaffa sig eller läsa
boken, ty ideligen införes detaljer från de tyska kampanjerna
under hjältekonungens ledning. Dalgetty påstår t. o. m. att hans
namn stått att läsa i »The Swedish Intelligencer», en löpande
propagandapublikation som svenska regeringen då utgav i England.
(Inom parentes sagt visar denna detalj Scotts grundlighet, då
han föresatte sig att skapa lokalfärg. Man nästan förvånas, att
han inte citerar det skotsk-gaeliska stävet från denna tid: »A h-uile
fear a theid o dholaidh, Gheibh e dolar bho mhac Aoidh», vilket
betyder: »Var och en som har otur kan få en dollar från Mac
Kay.» Mac Kay var nämligen den skotske värvaren av
legoknektar för Gustav Adolfs arméer!) Nu är dessutom att märka,
att finländaren Robert Tengström 1844 anmärkt, att Scotts bästa
roman i Runebergs tycke var just denna (enl. Castréns teckning
av Tengström i Svenska Litteratursällskapets i Finland
uppsatser 17).
Romanen tillhör den serie, som kallas »Värdshusvärdens
berättelser», och som vanligt innehåller den en introduktion, vari de
närmare omständigheterna vid berättelsens tillkomst skildras. Av
denna framgår, att den egentlige berättaren är en sergeant (eller
fältväbel) More Mac-Alpine (M’Alpine), som »ansågs som en af
de mest bepröfvade och pålitliga krigare i den Skottska arméen».
Han gick klädd i »sin blåa invaliduniform, borstad med den
sorgfälligaste noggrannhet. Två förtjenst-medaljer, som lyste i
knapphålet, äfvensom den tomma rockärmen, som borde hafva uppfyllts
af hans högra arm, buro vittnesbörd om hans hårda och
berömliga krigstjenst.» I byn Ganderscleugh blev han ett orakel »i
anseende till sina militäriska kunskaper och sin skicklighet att
commentera dagblad, gazetter och bulletiner — — — som utredde alla
krigshändelser, så väl de förlidna och närvarande, som de
tillkommande.» Värdshusvärden »plägade — — — söka honom på
hvad han kallade sina morgon- och aftonparader, på hvilka han
så ordentligt — — — inställde sig, som om trumslaget kallat
honom dertill»; värdshusvärden, som nu talar om detta, tycker sig
ännu »se hans raka gestalt komma fram emot mig med sina
afmätta steg, och med sin uplyftade käpp färdig att för mig göra
den militäriska saluten». »Hans aftonpromenad — — — var på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
