Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Har fänrik Stål skotska anor? Av Gösta Langenfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
in i vår rådplägning?» »Hvartill det, den stackars enfaldiga
pojken?» sade hans far med ett sorgligt småleende. — — —
Rudolph säger då, att »fastän han är långsam att fatta och
uttrycka sig, likväl är stark i sina grundsatser, och har
understundom lyckliga infall». Senare (s. 38) får Sigismund beröm:
»Du är en rask gosse», sade Philipson, »och då hjertat altid sitter
på rätta stället, kan hufvudet sällan fara mycket vilse.»
De sista orden är som en parafras på slutraden i Sven Dufva:
»Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott.»
[Söderhjelm (II 256) antager Sven Dufva vara Runebergs egen skapelse:
»en folklig typ».]
I kap. 32 (bok 5 sid. 67 ff.) uppträder Sigismund ånyo och
berättar om Karl den djärves kamp mot schweizarna, dock utan
någon episod som erinrar om bajonettfäktningen vid bron. Men
det är typen, som intresserar.
I Lindströms avhandling (s. 273 f.) påpekas likheter mellan
baronen Bradwardine i Waverley och Lode (där människotyperna
dock är vitt skilda) och mellan några rader i Löjtnant Zidén och
motsvarande ur The Monastery. Här framdragna likheter mellan
Scott och Runeberg bestyrka Lindströms tes.
Walter Scotts inflytande var ju universellt varför ingen
minskning i Runebergs ära sker genom att antaga sådant för hans del.
Redan Werner Söderhjelm (I 93 och 333) bestyrker
Scottinflytandet hos Runeberg, som själv talat om Walter Scotts »odödliga
mästerstycken». Jag har bemödat mig om att visa att uppslagen
och upptakterna väl kan anses komma från Scott, ej annat.
Överhuvud taget är nog Scotts inflytande på 1800-talets svenska
författargenerationer till stor del förbisedd, troligen därför att så
få av våra litteraturhistoriker givit sig tid att läsa hela hans
ofantliga produktion. Runeberg var en av de många, som
fängslades av Scott. Men i olikhet mot honom — främst därför, att han
skrev lyrik och med sitt hjärteblod om sitt eget folks kamp för
friheten — har Runeberg stegrat känslorna och utvunnit ord och
vändningar, som står sig än i dag och varit som en stärkande
medicin även under den sista, nu avslutade, ärorika kampen. Vem
kan för övrigt undgå en snyftning, när man läser Fänrikarnas
till synes konstlösa, men hjärtegripande och ur hans
fosterlandskänsla framsprungna, ursprungliga, höga lyriska vers?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
