Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Dagens frågor 16 dec. 1940 - Karl XII år 1940. Av Academicus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hos alla folk kan det finnas missnöjda eller fanatiker, och en
kraftmänniska av Karl XII:s typ väcker lätt opposition.
Det är sålunda ingalunda aktualiseringen av frågan om Karl XII:s
död, som enligt vår mening är ägnad att väcka oangenäma känslor
hos en svensk fosterlandsvän. Men det är sättet, varpå saken förts
fram, det är sensationslystnaden och reklamen, som är oss
motbjudande. Man har betraktat Karl XII:s död som en spännande
detektivhistoria, och för att få gehör hos allmänheten har man vädjat till de
hyeneinstinkter, som kunna finnas även där det historiska intresset
eljest lyser med sin frånvaro. Vi göra icke anspråk på sakkunskap i
detta högst komplicerade spörsmål, men vi ha icke kunnat undgå att
av den vetenskapliga kritik mot den nya Karl XII-boken, som redan
framförts t. ex. vid Karolinska förbundets årsmöte och som snart
skall göras tillgänglig för offentligheten, få det intrycket, att man
här har att göra med en förening av kritiklöshet, lättsinniga
slutsatser och fantastisk övertro. Med reklamens alla medel har man
tutat i det svenska folket, att man nu äntligen kommit till den
ovedersägliga och definitiva lösningen av problemet, och man söker på
förhand stämpla eventuell opposition såsom grundad på fördomar och
okunnighet. Icke minst motbjudande är, att man, på som det synes
mycket lösa grunder, ansett sig kunna peka ut en bestämd person
såsom mördaren.
Till belysning av den absolut obegränsade självtillit, varmed herr
Sandklef gått till sitt värv, må nämnas att han i sitt museum i
Varberg åtminstone i somras ägnade en hel vägg åt »mordet». I en
särskild nisch i väggens centrum och på ett sammetshyende låg den
kantstötta turkiska knappen från den halländska grustäkten, och i
decimeterhöga bokstäver överst på väggen stod att läsa, utan något
ödmjukt eller besvärande frågetecken: »Med denna knapp sköts
Karl XII den 30 november 1718 från den svenska sidan.» Äntligen
ett sätt att popularisera våra hedervärda bygdemuseer, vilket också
allvarligt imponerat på en professor i Turistföreningens
månadshäfte!
Den seger, som herr Sandklef & comp. redan anse sig ha vunnit,
har tydligen inte lämnat Kungl. Dramatens ledning någon ro. Här
gällde det att arbeta i upplöjd mark. Nu skulle man också med
sceniska hjälpmedel bibringa den svenska nationen övertygelsen, att
Karl XII inte alls var någon så stor man, som även sena tiders barn
ibland trott. På Karl XII:s dödsdag 1940 gick alltså premiären på
Strindbergs Karl XII av stapeln på vår nationalscen, och den
beledsagades av hela den apparat av hyllningar och entusiastiska lovord,
som man anser sig skyldig August Strindbergs minne och Lars
Hansons scenkonst. Det brukar annars inte anses särskilt artigt att
fira en människas födelsedag eller dödsdag genom att hänga upp
karikatyrer över henne. Nu invänder man naturligtvis, att en
skönlitterär författare har rätt att behandla ett historiskt motiv hur han
behagar. I denna mycket omdiskuterade principfråga är det oss ett
nöje att kunna instämma i vad en känd litteraturkritiker, Sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
