Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Dagens frågor 16 dec. 1940 - Karl XII år 1940. Av Academicus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Selander, nyligen skrev om en historisk roman, som enligt hans mening
icke höll måttet i fråga om tidstrohet. Sten Selander yttrade bl. a.:
»Gör sig en författare inte mödan att nå djupare historisk trohet,
då åstadkommer han endast en reproduktion av sin egen värld,
nödtorftigt utstofferad i en gången tids dräkt. Och då kan vi med skäl
fråga oss: vad tjänar hela maskeraden till? ... Kravet på tidsfärg
och tidstrohet är därför inte ett utslag av pedantiskt
lärdomssnobberi; det tar sikte på något väsentligt, utan vilket den historiska
romanen som genre är meningslös... Man bevisar ingenting genom
att förvränga verkligheten, vare sig dagens eller historiens.»
Den gången gällde det en historisk roman med motiv från
vikingatiden. Men när det var fråga om Strindbergs och Lars Hansons
Karl XII, hade Sten Selander tydligen släppt sina principer, ty då
deltog han oreserverat i den allmänna jubelkören. Och dock måste
sägas, att J. Fridegårds försök att skildra »proletär vikingatid» icke
kan vara mera avlägset från den historiska verkligheten än
Strindbergs framställning av Karl XII. Till och med en så förstående
Strindbergstolkare som Martin Lamm måste erkänna, att Strindbergs
Karl XII är historiskt ohållbar. Enbart ett flyktigt studium av
Karl XII:s brev borde ha kunnat övertyga om att Karl XII knappast
i något avseende var sådan som Strindberg tecknat honom. Det är,
vi upprepa det, en vrångbild, delvis en ren karikatyr han givit.
Naturligtvis har han inte valt att skildra den ungdomlige segraren vid
Narva eller Klissov eller den av Europas diplomater kringsvärmade
svenske konungen i Altranstädt. Det är en ödesmärkt, åt
undergången hemfallen Karl XII, som är »hjälten» i Strindbergs drama.
Han är osäker på sig själv, försjunken i fatalistisk passivitet,
omgiven av ränker och sjudande hat, bombarderad av ilskna anonyma
brev. Han är en blandning av kvinnotämjare och kvinnoslav —
precis som Strindberg själv. Han ställer till med »äktenskapliga» trätor,
men i brist på hustru får systern Ulrika Eleonora tjänstgöra som
andra part. Han behärskas av misstänksamhet och spionerar på sin
omgivning. Hans hjältemod är endast en mask för svaghet, han
hänger sig åt obehärskade utfall, o. s. v. Så tecknas den man, som var
så fri från grälsjuka och obehärskat lynne som möjligt, som ärvt sin
moders milda väsen, som var »för konungslig att befalla» men ändå
vann ett underbart välde över sina medmänniskor.
I själva verket är det ingenting märkvärdigt, att Strindberg
kunnat till den grad felteckna Karl XII. Hans fantasi låg nu en gång
icke åt det historiska hållet; han saknade förmåga av inlevelse, han
kunde aldrig krypa ur sitt eget skinn, och hans historiska gestalter
blevo, liksom alla andra, endast omklädnader för honom själv.
Någon gång kunde han visserligen i någon mån träffa det riktiga, t. ex.
i teckningen av den primitive »dundergubben» Gustav Vasa. Men
för övrigt, vilka vrångbilder har han icke skapat — av Erik XIV, av
Gustav II Adolf, av Gustav III. Men den som han hade minsta
förutsättningen att förstå var väl ändå Karl XII. Den som det minsta
känner Strindberg, måste veta, att helhjärtad heroism var det som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
