Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fallet deirich. en lärlings vedermödor
113
som provåret verkligen utgör en del av lärotiden, under vilken
den föregående 4 § förbjuder att övergiva sin patron, och
dessutom ingen anledning är, att med den i 5 § trenne gånger
nämnde patron skulle förstås flere personer, eller någon annan
än läropatronen.»
Vid societetens nästa sammanträde den 27 januari 1803
återupptog Ekmansson ärendet och åberopade därvid hovkanslerens
yttrande. Lindh vidhöll vad han förut yttrat och tillade att »han
under Deirichs arbetstid honom till nödiga behov förskjutit så
mycket penningar, att denne, utom det att han erhållit
överenskommen betalning för sitt arbete, likväl var skyldig L. omkring
30 riksdaler, varför ock L. förmente, det han icke vore pliktig
att D. ifrån sig lösgiva, innan denne sin skuld avarbetat.»
Detta ville Ekmansson icke bestrida, men ansåg det ej höra
till societetens prövning i denna sak, utan borde L., som i
olaglig ordning emottagit och hos sig i arbete kvarhållit D., för
följderna därav skylla sig själv, som icke sett sig för.
Ombudsmannen hade föranstaltat, att Deirich var i förmaket tillstädes
och, förekallad, uppgav han sig vara 22 år gammal, att han
såsom tryckare utstått sina läroår hos hr Marquard i Jönköping;
att han av okunnighet och utan att vara av societeten till
provgesäll utskriven emottagit sitt avsked och därefter begivit sig
till Stockholm, där han någon tid arbetat hos hr Lindh; men
att han, nu upplyst om sitt misstag, vore villig att till sitt
läroställe återvända, och uppgav att dagen därpå vore tillfälle att
med en resande få fri skjuts till Jönköping, i händelse
societeten, med benäget avseende därå, att han i brist på penningar
denna resa framdeles icke kunde företaga, ville sådant tillåta.
Deirich erkände, att han väl av Lindh undfått dels ett
guldur, det han uppvisade, och vilket i värde blivit honom till 25
riksdaler påfört, dels ock penningar; men att han likväl
genom arbete och väntning gottgjort L., så att någon betydlig
skuld ej vore övrig; över vilket D. ock nu företedde en räkning,
med anmälan det han nu vore färdig att till L., mot
utbekommande av de honom i thy fall tillkommande kontanta
penningar, återställa uret. Härpå ville Lindh icke gå in.
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
