- Project Runeberg -  Svenska typografernas historia : minnesskrift / Supplement /
512

(1916-1917) Author: Nils Wessel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

512

BOKTRYCKETS TEKNISKA UTVECKLING

snällprässtryckare. Tryckaresektionen i Stockholm har också
vid ett möte antagit en resolution, i vilken uttalas, att avlöningen
för båda yrkeskategorierna skall ställas lika.

Innan vi avsluta kapitlet om boktryckets tekniska
utveckling, torde kanske några ord böra sägas om tryckfärgen.
Denna, som bestod av linolja och kimrök i vissa väl avvägda
proportioner, hopkokades eller »sjöds», som termen lydde, i
äldre tider av boktryckeriarbetarna själva. Att detta var ett för
samhällets brandsäkerhet farligt arbete finna vi i första bandet av
detta arbete (sid. 18), där de tyska boktryckarna i en högtidlig
ed måste förbinda sig att »icke sjuda fernissa — som
tryckfärgen då kallades — inne i staden, utan utanför densamma».

Kokningen av fernissan var en slags fästtillställning för
gamla dagars konstförvanter. Klädda i söndagsstass drogo
gesäller och lärpojkar utanför staden för att förrätta detta
arbete, försedda med nödig arbetsattiralj och i allmänhet ett
icke så litet kvantum spirituösa, vilket ansågs vara ett
nödvändigt tillbehör vid detta högtidliga tillfälle. Fanns det
sandgropar utanför staden, var det synnerligen lämpligt att använda
dessa. Här ställdes en eller två kopparkittlar, de s. k. blåsorna,
fyllda med linolja, på en trefot. Eld uppgjordes och då oljan
var i färd med att komma i kokning, kilades kopparlocken
fastare medelst tjocka järnstänger. Under tiden kunde det
befaras, att den kokande oljan borrade sig i heta strålar ut
genom någon ej tilltäppt öppning, eller att den sjudande oljan
hotade att spränga locket, och i så fall måste blåsan lyftas av
elden och i och för avkylning grävas ned i de djupa hålor,
som man i förväg hade grävt i sanden. Men icke ens då var
man säker för, att icke en sjudande stråle kunde tränga sig
igenom sanden. Efter någon tids förlopp togs blåsan åter
upp och sattes på elden, och då fernissan åter kommit i
kokning, tog man locket av, för att pröva om fernissan hade den
rätta styrkan. »Vid detta tillfälle brukade vi — skriver en
dansk boktryckare j. M. Thiele*) — om det nu var en gammal

*) J. M. Thiele: Af mit Livs Aarbøger.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:32:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtyh/sup/0522.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free