Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 2. 17 januari 1959 - Bedrägeriets profeter — den amerikanska diktaturagitatorn, av Gunnar Gunnarson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Gunnarson fortsätter bär sin serie
över sociologiska studier
Bedrägeriets profeter
— den amerikanska
diktaturagitatorn
»FADER COUGHLIN». en av de mest beryktade amerikanska diktaturpropagandisterna tillät
sig själv och sina anhängare att systematiskt i ton och uppläggning plagiera den tyske
propagandaministern Joseph Göbbels.
Det är alldeles felaktigt att föreställa sig,
att antisemitism, fascism och liknande
totalitära riktningar är speciellt utmärkande
för det tyska folket. Med tanke på
kampen mellan demokrati och totalitär
ideologi är det också farligt att tro, att i och
med nazismens krossande det onda vore
ur världen. Under och efter kriget
uppträdde sålunda i Amerika en mängd
individer, högröstade och munviga fanatiker,
som slående påminde om de lokala tyska
nazistledarna på 20-talet. Herrar som den
beryktade »fader Coughlin», som
William Dudley Pelley, Gerald K. Smith,
George Allison Phelps och många andra
uttalade öppet sin beundran för Hitler
och. Mussolini, hyllade Franco och
hetsade mot judar och marxister. Två
sociologer, Leo Lowenthal och Norbert
Guter-man, har utgett en studie över dessa
amerikanska agitatorers
propagandateknik. »Prophets of deceit» (Bedrägeriets
profeter). Deras undersökning ingår i den
utmärkta serien »Studies in prejudice»
(Studier i fördom), som utges under
redaktion av Max Horkheimer och Samuel
H. Flowerman och som speciellt syftar till
utforskandet av den auktoritära
människotypen, den människotyp som faller
offer för fascistisk och totalitär
propaganda i allmänhet. Vi skall denna gång
uppehålla oss vid denna utmärkta
undersökning av den amerikanska agitationens
teknik.
Vad de båda författarna vill nå fram
till är en psykologisk och sociologisk
förståelse av agitationens väsen — de vill
kasta ljus över de inre och ofta för
agitatorn själv omedvetna mekanismer, efter
vilka agitationen fungerar. Demagogien
uppträder alltid där ett demokratiskt
samhälle är hotat av inre förstörelse, av svåra
motsättningar och konflikter. Det är
alldeles klart att den speciella agitationstek -
niken inte kan bedömas utanför sitt
sociala och politiska sammanhang — den är
ett medel för antidemokratisk
masspå-verkan. Och det förhåller sig också så, att
några agitatorer kommit ganska nära in
på den amerikanska politikens scen —
särskilt under den tid, då Roosevelt
genomförde sin revolutionerande New
Deal, och i tidsperioden före första
världskriget, då den fascistiska flodvågen
stod som högst. De flesta torde dock ha
varit lokala storheter — »mest
påminnande om kvacksalvare i medicin».
Lowenthal och Guterman betonar, att
agitatorerna trots alla individuella
skiljaktigheter dock tillhör samma släkte och
att de i sin förkunnelse ständigt på nytt
återkommer till samma motiv. Dessa
ständigt återkommande motiv är agitationens
konstanter. Men dessa konstanter liknar
inte exempelvis de propagandistiska
slagorden, som vill påtvinga åhöraren vissa
åsikter utifrån — agitatorn anknyter i sina
temata till känslor och impulser, som
redan finns hos auditoriet, han hämtar så
att säga fram vad som slumrar inom
massan av åhörare, han arbetar med andra
ord inifrån. Agitatorn försöker först nå
fram till en i begynnelsen trevande
förståelse mellan sig själv och massan av
åhörare, en förståelse som syftar till och
leder till förförelse, till ett slags
omedveten medbrottslighet eller samarbete
mellan honom och lyssnarna.
Agitatorn utger sig för att vilja social
förändring. Hans verksamhet förorsakas
omedelbart av något socialt förhållande,
som en del av befolkningen finner vara
orättfärdigt eller hindersamt för sina
intressen. Detta missnöje ger agitatorn röst
genom att utpeka dess förmenta orsaker.
Han lover vitt och brett att han skall
bekämpa den sociala grupp, som anses vara
orsaken till detta sociala missförhållande,
han söker skapa en rörelse i detta syfte
och han utpekar storordigt sig själv som
den lämplige ledaren för denna rörelse.
Men agitatorn är varken reformist eller
revolutionär — han utnyttjar missnöjet
utan att definiera det sociala onda i
förnuftiga begrepp. Hans rörelse är vag och
konturlös och han vädjar icke till någon
klart avgränsad social grupp. Han hävdar
alltid att det är nödvändigt att skaffa bort
vissa personer, icke att förändra en social
struktur. Agitatorn orerar ofta
exempelvis om arbetslöshet, men berör aldrig
dennas ekonomiska orsaker — allt
tillskrivs dunkla, onda makter utan
förnuftig grundval.
Naturligtvis utnyttjar agitatorn det i
samhället vitt utbredda, faktiska
missnöjet. Men de missnöjesanledningar han
anknyter till beror inte på något visst
bestämt materiellt eller moraliskt underlag.
De enda konstanta elementen i massan av
missnöjesanledningar är anknytningarna
till vissa känslor av att vara utestängd från
materiella eller andliga förmåner, känslor
av ångest och desillusion.
Lowenthal och Guterman framhåller
med all rätt att dessa känslor har sina
rötter i själva det moderna samhällets
struktur: tillsammans bildar de den olust, som
utan tvekan är ett av det moderna livets
mest grundläggande villkor. Den
moderna människans känsla av isolering,
hennes andliga hemlöshet, hennes
för-vildning inför de till synes opersonliga
krafter i samhället, för vilka hon känner
sig vara ett hjälplöst offer — allt detta är
ingenting nytt för modern sociologi.
Denna olust har sin orsak i de
påfrestningar på individen, som blivit en följd
av de oerhörda förändringarna i det
moderna samhällets sociala och ekonomiska
struktur. Den gamla kapitalismens klass
av små, oberoende producenter har ersatts
22
Svensk typograftidning nr 2 • 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
