Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 2. 17 januari 1959 - Bedrägeriets profeter — den amerikanska diktaturagitatorn, av Gunnar Gunnarson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av en väldig industriell byråkrati med
oerhörda maktresurser, den gamla,
patriar-kaliska familjen har vittrat sönder, gamla
gruppbildningar har upplösts under en
fortskridande specialisering och
fackuppdelning och livets traditionella mönster
har ersatts av en standardiserad
masskulturs reklamerade produkter.
Men för den enskilde individen
framträder denna olust som ett rent personligt
fenomen, som en följd av hans eget
psykiska krisläge. Den stegrar hans
fientlighet mot omvärlden. Agitatorn griper nu
in — han skapar inte själv denna olust,
men han utnyttjar den, skärper den och
fixerar den så att den inte längre kan
övervinnas. De som är ansatta av
olustkänslor, tillskriver inte det sociala onda
ett dåligt organiserat samhälle. Nej, det
sociala onda härrör för dem ur den
för-därvbringande aktiviteten hos individer
eller grupper, som handlar illa på grund
av medfödda dåliga egenskaper, alltså på
grundval av en biologisk natur, som i sig
själv är »fördärvad»: att judarna är
»onda» är för detta sätt att se ett
»faktum» som överhuvud taget inte behöver
motiveras. Det är till irrationella,
känslomässiga reaktioner av detta slag agitatorn
vädjar. Agitatorn dras till olustkänslorna
»som flugan till smutsen» — han
fördjupar dem, eggar dem och piskar upp
dem till dess de antar en rent paranoid
karaktär.
Vi kan här tyvärr icke i detalj följa
Lowenthals och Gutermans fascinerande
analys av den amerikanska agitationens
konstanter — vi får nöja oss med att
dröja vid några av de viktigaste. Den
allra viktigaste är kanske temat om de
»ständigt bedragna», de »lurade».
Agitatorn håller sitt auditorium i ett oavbrutet
tillstånd av förödmjukelse — medan hans
lyssnare är underlägsna i insikter och mod
är han själv i besittning av ett högre
vetande. Härmed är massans oundgängliga
behov av agitatorns upplysning och
ledning en gång för alla fastslaget.
Effektiviteten i agitationen beror på att
auditoriet till stor del består av människor, som
anser sig bedragna av livet, som —
vanligen i femtioårsåldern — utsatts för en
desillusionschock: de har blivit
medvetna om att livet gått dem förbi, att deras
drömmar inte kommer att uppfyllas, att
deras önskningar varit förgäves. De kan
tillskriva sig själva ansvaret för sitt
misslyckande eller söka tröst i religionen, men
de kan också vända sig mot de
grundläggande kulturella värden, på vilka vårt
samhälle bygger. Denna genom
desillusionen chockskadade människa finner nu
de värden, hon »offrat sitt liv» för,
värdelösa. Det liv, som hon gått miste om och
som dessa värden förnekade, blir nu det
enda värdefulla. Bekräftelsen på denna
omvärdering tycks vara given med den
dagliga erfarenheten att hänsynslös och
skrupelfri kamp för materiell framgång
lönar sig mer än ett moraliskt gott liv.
Och i denna situation kommer nu
agitatorn och försäkrar denna människa att
hon måste följa honom för att inte längre
bli duperad.
Agitatorn undergräver den liberala
optimism, som hittills behärskat samhället
och tjänat som smörjmedel för den fria
konkurrensens ekonomi. Låt oss vara
ärliga säger han, och medge att vi är
desillusionerade, okunniga och lurade. Men
han gå också vidare i texten och säger:
»New Deal är ett marxistiskt sabotage för
att förstöra den existerande ordningen!»
eller ännu bättre: »Läran om
maktutövning genom våld kom från dolda krafter,
och denna hemliga grupp regerade över
Nimrods Babylon, Egypten,
Nebudkad-nezars Babylon, Medio-Persien,
Grek
land och Rom. Och samma hemliga
sällskap blev franska revolutionens jakobiner
och satte Napoleon till makten i Europa
och när Ryssland och sedan England
störtade honom (se Alexander Dumas’
verk!), flyttade det till Tyskland, där det
blev känt som kommunister, varefter det
lade Ryssland under sig och frambringade
sina bastarder, fascism och nazism».
Den alltid lurade är med andra ord
offer för en omfattande och omsorgsfullt
planerad politisk konspiration. Agitatorn
spelar på och förstorar tendensen hos folk
som lider av en känsla av misslyckande
att tillskriva sina olyckor manipulationer
från hemliga fiender. Dessa misstankar
kan ha en viss bakgrund i ett samhälle,
där individens handlingsmöjligheter i
hög grad inskränkes av anonyma sociala
makter. Men i agitationen antar dessa
makter en helt verklighetsfrämmande, ja
förryckt karaktär.
Agitatorn hatar också lyxen — han
rasar mot dessa »plutokrater», som
»vältrar sig i rikedom, badar i sprit(!), medan
de omger sig med de förledda döttrarna
av Amerika». Men allt detta frossande i
»orientalisk erotik» och
överklasschampagne utmynnar aldrig i något krav på ett
bättre utnyttjande av de produktiva
krafterna i samhället eller på en rättvisare
fördelning av den samhälleliga
produktionen. I stället förkunnar agitatorn det
universella kaos: »Under satans ledning
tvingas allt mänskligt handlande in på
vägar, som leder till kaos och
förstörelse». Och intet tvivel kan råda om vilka
som är satans redskap i detta verk: utom
— naturligtvis! — Roosevelt och hans
New Deal har vi att göra med »Karl
Marx, Leon Trotsky, professor Harold J.
Laski och huset Rotschild»!
På detta sätt befriar agitatorn
människorna från att söka roten till sina
miss
PRESSALSTER från 30-talets diktaturpropaganda i Amerika var till exempel »fader Coughlins» Social Justice och William Dudley Pelley’s Liberation. Den senare var mest känd
som ledare för en »armé» av »silverskjortor», allt enligt europeisk förebild.
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
