Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7. 14 mars 1959 - Påven ger påökt till typografer — på eget vis, av Nils Å—g
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Påven ger påökt
till typografer
— på eget vis
Den stockholmskollega, som i höstas besökte Italien, fick
bland annat ett tillfälle att besöka Vatikanens tryckeri. Det
är en nåd, som annars är svår att uppnå. Hur detta besök
avlöpte berättar vår stockholmstypograf i den här följande
artikeln. Det var till exempel förbjudet att komma i samtal
med typograferna på detta tryckeri — än mindre att
fotografera där. Därför kan vi som fotografiskt
åskådningsmaterial återge endast bilden härinvid, som tagits vid ingången till
Vatikanen och som visar vakten i sin medeltida dräkt.
Italienska typografer är som ordets
tjänare i alla länder yrkesstolta, fackligt
medvetna och med en solidaritet över alla
gränser. Man behöver inte vara länge i
Italien för att få vänner bland
yrkeskamrater. De ser många frågor internationellt
och spörjer nyfiket hur vi ordnat vår
sociala verksamhet. Svenska
typografförbundets och TA:s huvudavtal har de svårt
att begripa. »Sagolikt», yttrade en
typograf i Florens.
När vi försökte få ett begrepp om de
olika fackförbunden i Italien — hos
gemene man — ryckte man på axlarna. »Vi
är alla eniga.» När vi försökte få
rekommendationer och informationer för
tillträde till Vatikantryckeriet blev svaren
ofta: »Det är gammalmodigt och
ingenting att se.» Det var som man ville dra
sig undan. Vatikanstatens typografer var
något på sidan om. Det var som man ville
glömma dem.
Efter en vecka i Rom hade vi blivit
smått fundersamma. Hur skulle vi komma
in i Vatikanstaten och studera dess
boktryckeri? Informationsbrevet från
italienska konsulatets informationstjänst i
Stockholm var värdelöst. Varje morgon ringde
hotelltelefonen från en känd romredaktör,
som försökte hjälpa oss. »Stört omöjligt.
Det måste hända något inom
Vatikanstaten. Ni får slopa besöket.» Vi tänkte
ge upp men kom med repliken: »Då
klättrar vi över statsmuren.» Efter fem dagar
kom startsignalen. »Möter klockan fyra
med en taxi. Papperen är klara.»
Där stod den medeltida vakten och
visade oss artigt in. Trodde vi. En ny
fantasiklädd vakt och järngrindar. Vi blev
hänvisade till vaktkontoret. Bakom ett
galler satt en bister herre. Passen måste
fram. Ett irriterande förhör. Ifyllande av
formulär med noggranna uppgifter om vad
besöket gällde och så utskrivande av
pas-sersedlar med stämplar och underskrifter.
— Det måste vara lättare att komma in i
himmelriket.
Så trampade våra trötta fötter de
sten-lagda gatorna i Vatikanstaten. Bakom en
hög fönsterlös husgavel låg påvens
privata bostad. Omedvetet blev vårt samtal
viskande, då vi letade oss fram till
tryckeriet. Den stillsamma atmosfären och
århundradens kristendom stämde våra
sinnen till andakt.
Vi öppnade de höga dörrarna och kom
in i ett stort naket förrum. Där hängde
endast ett porträtt av påven. På bordet låg
en skylt: »Förbjudet att här inträda.»
Efter lång väntan öppnades en sidodörr och
tryckeriföreståndaren beklagade
dröjsmålet. Han hade i det längsta väntat på
direktören. Denne var på mässa.
Vi gick in i en lång korridor och sjönk
centimeterdjupt i röda mattor. Högt i tak
och sirligt ekförsedda dörrar i lång rad.
Alla var öppna. Rum efter rum för
administration och vägg efter vägg prydliga
rader böcker i tusental. Aldrig tidigare
hade vi haft tillfället att få göra sådan
entré till ett civiltryckeri.
I direktörens rum väntade vi på att
mässan skulle ta slut. (Ingen visste att
påven skulle dö några dagar efteråt.)
Frågorna haglade. Disponenten var
tveksam. Ni skall få en fylligare konferens,
när direktören kommer. Han kom aldrig.
Det var lyckosamt. Tryckeriföreståndaren
kände sig på något sätt frigjord. Hans
gästvänlighet visade inga gränser. Detta
kommer vi i fortsättningen att respektera.
Vatikanens boktryckeri hade varit en
bildhuggarverkstad och gipsgjuteri.
Därifrån har många konstskatter spritts över
Italien. En avgjutning gjorde man för
stor. Man fick aldrig ut den. Därför har
den fått trona kvar i byggnaden sekel
efter sekel. Det är en kvinnlig fägring, som
mitt i tryckeribyggnaden sträcker sig tre
våningar upp. En kopia av en madonna
som skall finnas någonstans vid Spanska
trappan i Rom. Runt denna mäktiga
kvinnogestalt cirkulerar Vatikanstatens
boktryckeri. Vi går spiraltrappan upp,
kommer till knäna på gestalten och hamnar
i sätteriet.
Där står typograferna vid kasterna.
Samtliga klädda i de typiskt svarta,
fotsida rockarna. En gör korstecknet mot
klockan med sitt krucifix. Sådana fanns
i varje sal. Han verkade vara en gammal
gemytlig konstförvant. Vi går direkt fram
och hälsar på tyska. Får ett förbindligt
svar men hänvisas till
tryckeriföreståndaren. Endast han får lämna uppgifter. Vi
försökte detsamma i tryckeriet. Ville se
på ett ark i tvåfärg. Då kom
tryckeriföreståndaren rusande och sade förbindligt:
— Ni får allt ni vill ha när ni går. Övriga
uppgifter får ni av mig.
Det var lönlöst att få personlig
kontakt.
Ett gammalmodigt tryckeri ... Se
kommunisttidningen . . . Världens
modernaste . . . ringde i mina öron. Vad den
italienske typografen vet litet vad som
sker inom Vatikanstatens murar.
121
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
