Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7. 14 mars 1959 - Före arbetet. Novell av Gösta Pettersson. Illustratör: Maiken Banner-Wahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRE ARBETET
Novell av Gösta Pettersson
Ett krig kan inte börja klockan 8,17 på
morron, tänkte han då han sett löpsedlarna.
Han kunde inte fatta vad som höll på
att ske, inte med sitt förstånd och inte
heller med sin känsla. Som barn hade han
läst om världskriget och med intresse,
spänning och respekt följt kapten K. von
Muller och hans Emden. Senare hade han
köpt sej ett eget samlingsverk (på
avbetalning) över kriget och det hade skänkt
honom betydligt mindre tillfredsställelse.
Och nu skulle det vara krig igen, krig
alldeles inpå knutarna till och med. Han
kunde inte fatta det. Allt var ju precis
lika som dan före, möjligen med den
skillnaden, att det stog lite mer folk
framför löpsedlarna.
Kanske är det nåt trick av
tidnings-månglarna, tänkte han, kanske av
blas-korna för att få sälja fler lösnummer.
Sånt har man varit med om förr. 8,17,
vilken konstig tid, 8 och 1 och 7 blir 16
och inte blir man klokare för det.
Sakta gick han mot sitt arbete. Han
kände sej varken upprörd eller ovanlig
på nåt sätt. Det var precis som vilken
annan morron som helst.
Så gled tankarna in på den tid då han
hade gjort sin värnplikt. Det var en del
år sedan nu och det hade varit kul många
gånger, tänkte han och hoppade över den
rädsla han känt för befälet, dom hårda
övningarna — då han kommit hem till
kasernen halvdöd av trötthet på kvällarna
—• och all den övriga jävulskapen och
hamnade i permissionskvällarnas
fyllfes-ter och till slut i muckarskivans.
Det kanske inte skulle vara så dumt att
åka in i lumpen ett tag igen, tänkte han,
man kanske kom tillsammans med dom
andra grabbarna också.
Under detta låg ett ogripbart minne av
nåt han läst, om Tjaden och några franska
kvinnor och en flod nånstans och sen nån
som kastade vatten i månsken.
En underlig känsla av ensamhet,
tomhet och kyla grep tag i honom och han
kastades ut på exercisfältet och så mindes
han en övning. Det var bajonettfäktning
mot uppstoppade säckar -—- vilka skulle
föreställa motståndaren — och en grabb
kunde inte. Han bara kräktes och grät,
han kunde inte köra bajonetten i
säckmänniskan och korpralen skrattade
hånfullt åt honom och sa, att han var ett kräk.
Andra kände medlidande med honom och
sa, att dom skulle lämna honom i fred.
Men själv hade han inte känt nåt alls.
Själv hade han inte kunnat förstå, varken
varför grabben kräktes eller grät, eller
varför pluggen skrattade och sa att han
var ett kräk, eller varför en del hyste
medlidande. Själv såg han bara grabben
som grät och konvulsiviskt (vilket ord,
han kräktes bara!) kräktes vid ett träd
(antagligen en lönn förresten), korpralen
som skrattade åt honom och hånade honom
och dom som känt medlidande och sa, att
dom skulle lämna honom i fred. Allt det
såg och hörde han, men han kände inget.
För honom var det bara en händelse på
en övningsdag, som var ungefär som vilken
annan händelse som helst på vilken annan
övningsdag som helst.
I tomheten inom sej kände han kylan
och ensamheten och han såg på sitt
arm-bandsur och såg att klockan var 8,26. Då
skrattade han till och förstog att det var
klockan 8,17 han sett löpsedeln och att
kriget måste ha kommit mycket tidigt på
morron, eller kanske på natten, för att
det skulle vara möjligt att läsa om det på
löpsedeln klockan 8,17.
Ja, ett krig kan ju näppeligen börja
klockan 8,17 på morron, tänkte han och
skrattade åt sin egen finurlighet. Sen
undrade han om det möjligen kunde bero
på att han alltid när han steg av
spårvagnen tittade upp mot kyrkan för att se
hur mycket klockan var och därför
kommit att tänka så.
Han korsade över gatan och registrerade,
att en kvinna en bit bort slog ut en hink
vatten över trottoaren framför en affär.
Han smålog för sej själv och i hans
skalle malde klockslaget 8,17 och han
förväxlade sin egen tanke på att kriget inte
skulle ha börjat klockan 8,17 med att
löpsedlarna skulle ha uppgivit detta. Det
126
Svensk typograftidning nr 7 • 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
