Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 12. 23 maj 1959. Facktekniskt specialnummer - Standardiseringen i den grafiska branschen, av Werner Heyd. Övers. Hlg - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WERNER HEYD, Stuttgart:
Standardiseringen
i den grafiska branschen
Med en vidgad internationell marknad och ökat samarbete mellan de
europeiska länderna framstår standardiseringen som ett allt
nödvändigare krav. Inom typografin kanske någon anmärker, att man först
måste börja hemma — i det egna företaget — innan man söker en
internationell ordning. Men kanske är det ur det internationella de
nationellt begränsade överenskommelserna om standardisering måste
växa fram.
Utan tvivel hör den grafiska industrin till
skaparna av standardiseringsväsendet.
Hela dess arbetssätt är byggt på
standardisering. Den kan arbeta rationellt endast med
standardiserad materiel. Emedan detta
självklara tillvägagångssätt är så utbrett
inom den grafiska industrin och med
framgång praktiserats på alla dess
arbetsområden, har det officiella
standardiseringsväsendet förhållandevis lite arbete här.
Visserligen kommer det även här fram
standardiseringsblad och -förslag, men de
står för det mesta mycket i marginalen av
vad den grafiska industrin sysselsätter sig
med.
Det började i Tyskland med Deutscher
Normenausschuss (DNA:s)
standardiseringsblad DIN 16 503 och DIN 16 511 år
1929. DIN 16 503 gällde vinkelhakarna,
DIN 16 511 korrekturtecknen. Vi
använ
der — så att säga — den långa pausen
från 1929 till 1954, då
standardiserings-bladet DIN 16 501 om sättregalerna
utkom, för att lite grand närmare betrakta
korrekturtecknen.
För omkring fem år sedan erhöll jag
från England ett brev, där man frågade,
om jag ville förklara, vad de tyska
korrekturtecknen betydde. Ett tyskt tryckeri
hade gett en engelsk kollega i uppdrag att
läsa och korrigera en i Tyskland framställd
engelsk sats. Tryckeriet hade samtidigt
sänt med ett korrekturschema med de
tyska korrekturtecknen och bett att den
engelske kollegan skulle använda de
korrekturtecknen för rättelserna. Men de tecknen
stämde inte överens med de engelska. För
mig blev det ett gott stycke arbete, innan
jag hade jämfört, förklarat och ställt
tecknen mot varann.
Det var inte långt till den närmast till
mig själv ställda frågan: Varför den här
oenhetligheten? Finns det då ingen
möjlighet att alla tryckerier, alla grafiska
förbund och yrkessammanslutningar, alla
standardiseringsinstitutioner i världen
kunde komma överens om ett enhetligt
korrekturschema, som i varje fall gällde
för varje språk? Därvid skulle först och
främst avvikelserna och sedan de
obefintliga tecknen fastställas. Det borde sedan
inte längre vara alltför svårt att därav dra
slutsatser, vilka tecken av de många olika
som bör bli internationella och vilka
endast nationellt kända tecken som bör tas
upp i den internationella förteckningen.
Det var vid samma tillfälle som det
tyska standardiseringsbladet DIN 1422
fladdrade ner på mitt bord. I det ges det
en autoritär anvisning, hur ni bör skriva
SYNTO-RAPIDFÄRG
torkar snabbt och med god glans på konsttryck, maskinbestruket
och pigmenterat papper
AKTIEBOLAGET SADOLINS FÄRGFABRIK
Tel. 44 68 00 Virkesvägen 6, Stockholm 20 Tel. 44 68 01
Göteborg, Kronhusgatan 17 Malmö, V. Långgatan 1
Tel. 031/13 95 13 Tel. 040/211 21
250
Svensk typograftidning nr 12 ■ 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
