Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 17—18. 8 augusti 1959 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
partivänner föranledde en tillspetsad
debatt om begreppet neutralitet. Murarnas
ordförande Nils Persson yttrade stillsamt
att han »hade önskat att tala med dessa
tyska arbetare under en för dem svår tid,
liksom han hade talat med dem under en
för oss svår tid». Vad Nils Persson syftat
på har varit storstrejken 1909.
I mitten av augusti kunde Svaret
triumferande meddela att de borgerliga
tidningarnas uppgifter om en betydande
återgång till arbetet var gripna ur luften.
»Allt fortfarande är nu bullret starkt och
ullen klen.» Ett par veckor senare hade
det optimistiska tonfallet dämpats, även
om återgången fortfarande höll sig inom
rimliga gränser. Dock blev det med varje
dag uppenbart, att striden inte kunde
fortsätta enligt de ursprungliga linjerna. I
första hand måste understödsbeloppen
ökas. Det var den ena möjligheten —
den andra var en frontförändring.
»Ett första steg till uppgörelse» löd
rubriken till en proklamation som den 4
september 1909 var införd i Svaret.
Överenskommelsen, som var undertecknad av
landssekretariatet och styrelsen för
typografförbundet jämte styrelserna för tre
arbetsgivarorganisationer, innebar att
storstrejken skulle avvecklas som allmän
strejk. I fortsättningen skulle den endast
omfatta medlemmarna i Svenska
arbetsgivareföreningen. Det var för resten icke
så endast, eftersom minst 163 000
arbetare berördes av den fortsatta striden.
Den rationella klyvningen var en
reträtt. Dock fanns det i början av
september ingen annan väg att välja, om man
ville undvika en katastrof. Visserligen
tillfördes strejkkassorna några miljoner
genom insamlingar och lån men det
räckte inte långt. Kronorna smalt samman
till ören, då de skulle fördelas på ett par
hundra tusen nödställda strejkdeltagare.
Landssekretariatets åtgärd framkallade
på sina håll »en storm av vrede» för att
använda Brantings ord. Ludvikaarbetarna,
för att ta ett exempel bland många,
vädrade sitt missnöje i ett telegram av
följande lydelse: »Allmän förbittring över
edert beslut.» Vi skall i sammanhanget
inte heller glömma klasskampens
avantgarde, ungsocialisterna. Under strejken
hade de tryckt i buskarna som skrämda
harar, men efter beslutet om den rationella
klyvningen fick de mål i mun och gjorde
sig mycken möda att stämpla de fackliga
ledarna som slemma förrädare mot de
tappert kämpande arbetarna. För övrigt
dröjde det inte länge, innan vredens,
förbittringens och missnöjets röster tystnade.
Man insåg allt mera allmänt att
uppgörelsen, hur den än blev, var nödvändig och
ofrånkomlig i och med att »nödens
järnskruv» hotade att spränga arbetarfronten.
Arbetsgivarföreningen hade självfallet
icke samma svårigheter som
landsorganisationen att trygga den ekonomiska
stridsberedskapen. Det var bara att trycka på
en knapp så rullade kronorna och
prasslade sedlarna. Inför den förestående
lockouten 1908 vände sig
arbetsgivarföreningens verkställande direktör till
Stockholms Handelsbank (numera Svenska
handelsbanken) med en förfrågan om
den kunde ställa nödig kredit till
förfogande. Bankens direktör frågade: »Vad
säga de andra bankerna?» Svaret från
supplikanten blev: »Jag har ännu icke
talat vid dem utan ville öppna
underhandlingar först med den bank, S. A. F.
anlitar.» Handelsbankens direktör kom med
ett trösterikt budskap: »Gott, även utan
de andra bankerna skall Stockholms
Handelsbank giva den önskade krediten.»
Allt ordnades smärtfritt. Hur många
miljoner det rörde sig om förmäler ej
historien.
Bankdirektörens lättvindiga
handha-vande av miljonerna för tanken till
Hjalmar Söderbergs bok Hjärtats oro.
Söderberg berättar att han mötte djävulen under
När åskan går.
Det var i heta
högsommardagar storstrejken bröt
ut, varför liknelsen med
åskväder, då
arbetsgivarnas von Sydow och LO:s
Herman Lindqvist
sammandrabbar, är fullt
tidsenlig. Mannen i
fönstergluggen på
arbetsgivar-borgen säger: Här är
visst enda räddningen att
stänga fönstret.
ett besök i Köpenhamn. Hin onde var på
ett strålande humör; han hade nyss lagt
beslag på de femton miljoner, som
justitieminister Alberti stulit från Själlands
bönder. Djävulen plockade fram en bunt
sedlar som skimrade i spektrets alla färger.
Varje sedel lydde på en miljon.
—■ Du kan få en av dem, sade djävulen.
— Tack, kära farbror, svarade jag och
stoppade en miljon i västfickan. Skall
jag skriva en revers?
—-Behövs inte, svarade djävulen.
Låt oss hoppas att direktören för
Stockholms Handelsbank inte lämnade ifrån
sig miljonerna lika nonchalant och
lättsinnigt. Som svensk »Vän av ordning»
bör han åtminstone ha försäkrat sig om
ett kvitto.
1909 träffade arbetsgivarföreningen
överenskommelse med ett konsortium av
17 banker om en kredit på åtta miljoner
kronor. Det vill synas som skulle denna
summa ha varit tillräcklig; de under åren
1909—1910 beviljade
ersättningsbeloppen uppgick till närmare sju miljoner, allt
enligt uppgift i arbetsgivarföreningens
historik.
Det finns en konung även över kejsaren.
Denna obestridliga sanning i ordstävets
lapidariska form förbisåg arbetsgivarna,
då de 1909 vårdslöst viftade med
lockoutklubban och därmed utlöste vårt lands
största arbetsstrid. De tog inte med i
beräkningen att Sverige vid denna
tidpunkt närmast kunde betraktas som en
tysk koloni. Men de skulle få lära sig det
under stridens fortgång.
Den engelske diplomaten Cecil
Spring-Rice, minister i Stockholm under åren
1908—-1912, beklagade en gång
svenskarnas oförmåga att se den politiska
verkligheten i ögonen. »De påstå», skrev han
till en vän, »att de äro absolut fria och
självständiga; i verkligheten är landet
moraliskt sett ingenting annat än en tysk
provins.» Det var förresten inte bara
moralen utan även kulturen och ekonomin
som bar ursprungsbeteckningen Made in
Germany. Cecil Spring-Rice’s iakttagelser
under en fyraårig vistelse i vårt land ledde
honom desslikes till den uppfattningen
att vi var »löjligt arroganta och inbilska».
I vad mån detta testningsresultat kan
sättas i samband med en del företeelser
under storstrejken lämnar vi därhän.
Men . . .
Svaret citerade med ohöljd förtjusning
utdrag ur tyska tidningar, vilka mätte de
svenska arbetsgivarna skäppan full för
deras oförstånd och lättsinne i ekonomiska
ting. En riktig godbit kunde Svaret hämta
ur det berlinska börsorganet Der Plutus,
som kritiserade de svenska arbetsgivarna
för deras princip att i avtalen tilltvinga
sig rätt att företa sympatilockouter liksom
för deras fackliga krigföring över huvud.
Sverige var ett kapitalfattigt land som
väsentligen var hänvisat till utländska
pengar, började den tyska börstidningen
332
Svensk typograftidning nr 17—18-1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
