Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 19. 29 september 1959 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
handskas de med det aningslösa (och
skyddslösa) stoff de fått att forma? Är
det en ren och osjälvisk kärlek de omger
sina barn med? Svaren på dessa frågor
blir oroväckande negativa.
Vi vet att otillfredsställda och besvikna
kvinnor behandlar sina barn njuggt och
kärlekslöst (om de inte slår över åt andra
hållet och kväver dem med en egoistisk,
beroendeskapande kärlek).
Hämndkänslor och irritationer går ofta ut över
barnen, som inte kan ge igen.
En av världens främste psykoanalytiker
dr Menninger framhåller att tiden nu är
mogen för ett närmare studium av
modershatet: allt för länge har förekomsten
av ett sådant hat hycklats bort. Och Hans
Brockhaus säger: Vill vi ha rätt att straffa
brottslingen måste vi först fråga: hur
blev han brottslig? Hurudan var hans
mor?
Av ett barn kan en moder forma nästan
vilken personlighet som helst. Jag är inte
riktigt säker på att hon vet vad hon gör,
när hon dagligen begår ett eller flera av
de vanligaste brott mödrar brukar begå
mot sin avkomma. Dr Menninger
nämner femton av de oftast förekommande
modersbrotten:
Inkonsekvens.
Hotelser.
Förbud mot barnens lekar (därför att
de stör eller därför att lekarna väcker
neurotisk ängslan hos modern).
Att avslå berättigade önskningar.
Att negligera barnens försök att vinna
kärlek och intresse.
Att bryta löften.
Att klanka om småsaker.
Att smitta barnen med sin egen
ängslan eller sina egna bekymmer.
Att diskutera dem i andras närvaro.
Att göra dem förlägna.
Att försumma eller muta dem.
Att ljuga för dem.
Att skydda dem för följderna av deras
eget handlande.
Att göra ogynnsamma jämförelser med
andra barn.
Att ge dem en oärlig, hycklande
inställning till livet.
Vilken moder kan till detta säga: —
Jag är utan skuld?
Men fäderna, var kommer de in? Har
inte också de sitt ansvar?
När den patriarkaliska
uppfostringsmetoden blev omodern, dvs. otidsenlig,
drog sig fäderna kvickt ur spelet. Hur
skulle de få någon att lyda, när de inte
fick använda piska och tordönsröst? Att
barn och vuxna kan komma överens
genom personlig kontakt föll varken dem
eller mödrarna in, för egentligen hade
det aldrig gått upp för dem att barn var
riktiga människor. Emellertid: för att
det inte skulle se alltför illa ut skyndade
sig fäderna i massor in i föreningar och
sitter nu i viktiga sammanträden varje
kväll.
Är det en god far leker han valhänt
med barnen en stund varje kväll samt
under semestern. Han tar dem också med
till Skansen eller Tivoli någon gång. De
enda maningar man hör honom säga i
uppfostrande syfte är att han ska göra
dottern olycklig om hon kommer hem
med en oäkta unge.
Nutida fäder undviker på ett skickligt
sätt att lägga två strån i kors för att hjälpa
sina barn med anpassningen till detta
jordeliv. Ändå hyser de en orubblig
förtröstan till en godhj ärtad försyn och de
blir mycket förolämpade om inte denna
försyn snickrar till präktiga och
oförvitliga samhällsmedborgare av de söner och
döttrar, som de själva tyvärr inte har tid
att umgås med. Är det underligt att man
slutligen frågar sig: Vill vi egentligen
ha några barn? Jag vågar påstå att
flertalet föräldrar helst skulle vilja slippa
sina barn. Barn stör och trasslar till, barn
hejdar karriärer, sänker standard,
spränger budget. Tusentals barn är ovälkomna
när de föds, tillblivna som de är genom
olycksfall, otur, slarv. Och när det är så
— hur skulle vi då kunna älska dem ?
Till oss, som anser barn vara ett
nödvändigt ont, kom talet om fri uppfostran
som sänt ifrån ovan. Genast tog vi itu
med att missuppfatta begreppet tills det
täckte våra behov: »frihet från
uppfostran» passade oss utmärkt — äntligen
skulle vi fritas från ansvar. Ut hastade
fäder och mödrar att inköpa kofot,
hammare och spik åt sina barn. Spiken skulle
sitta i pianot, hade Gustaf Skå-Johnsson
sagt — det blev dyrt för de pianolösa . . .
Att barnpsykologerna försöker rätta
till den fatala missuppfattningen av
begreppet fri uppfostran, struntar de flesta
i. Föräldrarna vill ha det precis så här.
Visst får de hemmen vandaliserade men
i gengäld slipper de tänka på barnens
uppförande, slipper korrespondensen med
barnens psyke och inre behov. Ingen
kontakt med det unga busfröet är av nöden
och alla familjemedlemmarna vandrar
kring varann i tadlig likgiltighet. Och
bäst av allt: ingen kan ställa föräldrarna
till svars om (när) det går galet.
En dag bullrar dessa »fria»
»komplexfria» element ut, samhället till mötes.
Tonåriga och ansvarslösa, ovana vid tider
och regler och framför allt ovana, vid
motstånd. Det’ blir ingen lätt situation,
varken för den unge eller för samhället.
Isynnerhet som ynglingen och
tonårsflickan saknar förmåga att glida in i
sam-hällsmänskliga sammanhang — ovana
som de är vid att leva i gemenskap. Hur
kan vi vänta oss att dessa ovälkomna barn
som vi ägnat så mycken kärlekslöshet,
tanklöshet och likgiltighet ska reagera
annat än med trots och hat och
opposi-tionshandlingar när de äntligen vågar
börja tänka själv? Vi har alla del i
skulden: de unga är sådana som vi fostrat
dem. Och de anklagelser vi slungar mot
dem kommer åter som skoningslösa
bume-ranger. Men finns det då ingen bot för
detta ?
— Tag barnen ifrån mödrarna och låt
samhället uppfostra dem redan från
början, säger en del.
— Skola om föräldrarna, säger andra,
berätta för dem om skapelseundret om
det storslagna i en människas tillblivelse,
OMSORGEN om en ny liten familjemedlem får inte medföra att tecknen på fortsatt kärlek till det första barnet upphör.
352
Svensk typograftidning nr 19 • 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
