Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 21. 26 september 1959 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOLIDARITETEN och sammanhållningen i föreningslivet bör inte förväxlas med likriktning och flockgemenskap. I organisationerna skall
individualiteten i stället få utvecklas till en fostran, där insikterna dock skall vara grundläggande.
Individualitet i stället för flockgemenskap
Av lerigt Wikström
Praktiskt taget alla intressen är
tillgodosedda inom föreningslivet. Dit söker sig
också både yngre och äldre —
aktivitets-lusten måste få utlopp. Där finns också
ett fritt och otvunget kamratskap,
gemenskapen bildas av individernas intressen
för samma sak.
Men — i många fall — är det
verkligen så?
Alltför ofta dominerar den falska
gemenskapen som präglas av patenthurtigt
påklistrade smil — en konstlad känsla i
kollektiv anda. Vi är kamrater, vi är med
i samma förening och har samma
intressen! På så sätt har idén med att fritt
utveckla sig tillsammans med likasinnade
förfelats. Den har utbytts mot att jagets
osäkerhetskänsla fått lite fotfäste i
flockgemenskapen. Alla är rädda för att bryta
av — idégivarna och förnyarna märks
sparsamt. Slentrianen härskar trots att
medlemmarna för att komma bort från
den vardagliga dito sökt sig till någon
förening.
Se på barnen! De kan stå som förebild,
de har det levande och öppna sinnet med
en omedveten känsla av att livet är ett
dagligt äventyr. Där har sannerligen inget
fastnat i bestämda hjulspår. Och ges det
inget nytt så åstadkommes det något
genom egen förmåga. Tyvärr varar det bara
till en viss ålder — tills de kommer in i de
vuxnas trampkvarn av formalismen och
bestämda emotionella yttringar. Förr eller
senare i tonårsåldern inträder därför
rädslan för att bryta av mot mängden.
Tråkigt nog innebär det en grundläggande
avtrubbning individuellt för resten av livet.
— Finn den egna stilen från början
Ibland dyker det upp en pojke eller
flicka som vinner allas gillande bland
kamraterna. Blir omtyckt och nästan
beundrad — en som alla vill vara vän med.
I de flesta fall beror populariteten på
ett gott humör och ett chosefritt sätt. Helt
enkelt på att personen är naturlig — är
sig själv. Och det är faktiskt något som
det fordras mod till i våra dar, därför att
de flesta tonåringar är livrädda för att
bryta av mot mängden. Har kamraterna
lagt sig till med en viss stil så vågar de
själva inte göra annat. Men varför skall
en tonåring likna just en särskild
förebild? I klädsel, i sätt och jargong och
mycket annat?
Tänk i stället på pojken eller flickan
med den öppna och rättframma charmen.
Idolernas stil tillhör dem själva
Tommy Steele och Elvis Presley är
personligheter, de kan framföra sina rock’n
roll-saker på ett oefterlikneligt sätt. Men
det är en stil som är deras egen, något som
bara tillhör dem själva. Också här är
svaret naturligt. De har fritt och ohämmat
framträtt som de velat och blivit
rockkungar. De gjorde vad andra ungdomar
ville göra.
Ännu hellre — ta James Deans lysande
karriär som exempel. I den hårt
tillkonstlade hollywoodatmosfären hade han mod
att visa sig som han innerst inne var. Han
syntes tystlåten och tillbakadragen bland
tuffa hårdingar. Självsäkra och behärskade
världsmän kunde inte hindra honom från
att visa sin egen känslighet och oro. Med
klädseln ville han inte väcka
uppmärksamhet; jeansen och jackan trivdes han
bäst i, de var inga plagg för att bryta av
mot mängden. Så går tusentals
amerikanska pojkar klädda. Men i det storpampiga
Hollywood kreverade han som en bomb
— han var ingen patenttyp. Bara sig själv.
386
Svensk typograftidning nr 21 • 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
