Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Föreningsliv och självkultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
självisk lyckovilja, härflytande ur materialismens
»grodperspektiv på tillvaron».
Högerns då och då hörda sympatiuttryck för socialismen
gälla just dess svaga sida: den stränga disciplinen, den
hårda sammanhållningen, det personligas undertryckande. Ty
allt detta, som socialister själva ofta se som ett
nödvändigt ont, är just konservatismens samhällsideal:
den enskildes fullkomliga underordnande under
»statsidén». Konservatismens bifall borde således vara en
allvarlig väckelse för arbetarorganisationerna, så att de
icke alltför ensidigt utveckla lydnad och självbehärskning
på bekostnad av initiativ och självbestämning. Målet är
ju att frigöra, icke att binda och bryta de individuella
krafterna. Men har föreningslivet icke förstått att bevara
dessa, då kan inom det nya samhället ingen samverkan komma
att äga rum mellan fria, skapardugliga, betydelsefulla
människor – eftersom striden endast danat ofria själar,
oförmögna att i frihet bruka sina krafter!
Vi stå här inför själva grundfrågan: om samverkans
inflytande på personligheten, föreningslivets på
självkulturen. Och huru svåra än de nationalekonomiska
problem äro, dem nutiden har att lösa, de äro dock en lätt
lek i förhållande till nyssnämnda, den själiska ekonomiens
problem. Vi skola för länge sedan vara färdiga med monopol
och bolagsvälden, med den oförtjänta värdestegringen och
det arbetslösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
