Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Föreningsliv och självkultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När jag i det följande framför allt riktar mig mot de
socialistiska föreningarna, så är det först och främst
därför att deras mål även är mitt. Men också därför att
man bäst iakttar en tidsrörelse – i dess faror som i dess
företräden – ifall man granskar den i dess starkaste,
maät utpräglade form.
Det, som här säges om socialismens föreningsväsen,
har emellertid sin tillämplighet för allt annat
föreningsväsen. Ty liksom det är samma element, som af
vinden röres i det stora havet och den lilla dammen, är
det samma människonatur, som påverkas av sammanslutningens
anda inom den internationella arbetareorganisationen och
den lilla gosseklubben.
När man ser på arbetarorganisationen finner man först
och främst att dess föreningsliv utgör en uppfostran
till disciplin. En nödvändig uppfostran. Ty den enskilde
måste vara i stånd till underordning och självbehärskning,
när han befinner sig inom en stridande här. Och detta går
lätt när, stridens mål är att framdeles en var skall kunna
vinna den största möjliga utveckling och det bästa möjliga
bruk för sina personliga krafter, den största möjliga
rörelsefrihet och livsrikedom eller, med ett ord, lycka.
Stridsmedlet skiljer socialismen från liberalismen som
kallar medlet ofrihet. Stridsmålet skiljer den från
konservatismen, som kallar målet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
