ABESSINIEN Abessiniens kejsarkrona, av förgyld silverfiligran med ornering i emalj och underglasmålning. till var, att landets kulturella och politiska tyngdpunkt så småningom alltmera kommit att förläggas till de v. och s. delarna av landet. A:s huvudort blev efter Aksums förfall Gondar i närheten av Tanasjön. Där kom o. 1270 med Yekuno Amlak den s.k. salomoniska dynastien till makten, och därefter ända till in på 1800-talet utövade regenterna i Gondar en åtminstone nominell överhöghet över landet. A:s historia under hela denna period är huvudsaki. upptagen av de ideliga tvistigheterna mellan de olika provinshövdingarna; i själva verket var A. snarast ett konglomerat av små riken med endast svagt sammanhållande band. En händelse av anmärkningsvärd art var portugiser-pas intervention under 1500-talet och den därpå följande katolska missionsverksamheten, som hade till följd, att konung Qeba Krestos 1626 övergick till katolicismen. Redan några år därefter (1633) återinfördes den nationella religionsformen genom Fasiladas; de katolska missionärerna utdrevos, och förbindelserna med Europa avbrötos. Under 1500-talet ägde även den första verkligt betydande muhammedanska offensiven mot A. rum; somalifursten Muhammed Gran underlade sig största delen av A. och avbrände Aksum (1535), men besegrades slutl. av konung Galawdewos (1544). Därigenom och genom tillbakavisandet av samtliga turkiska försök till inblandning i A:s angelägenheter var all fara för ytterligare muhammedansk offensiv överstånden. Den isolering gentemot kristenheten och islam, vari A. sålunda råkade, blev rådande ända till 1800-talet. En ny tid inbröt först när Kasa, urspr. en obetydlig småfurste, genom åtskilliga segrar över abessi-niska furstar (1853—55) lyckades göra sig till härskare över hela A. och lät utropa sig till kejsare (negus negesti) under namnet Theodo-. ros III. Han råkade i förvecklingar med England, vilket hade till följd den brittiska expeditionen av år 1867 under ledning av Robert Na-pier. Theodoros inneslöt sig i bergfästningen Magdala; då denna intogs av engelsmännen, begick han självmord 1868. Tanken på en verklig riksenhet var emellertid väckt genom Theodoros; den som efter honom upptog densamma, var Ras Kasai av Tigre, som besegrade sina rivaler och 1872 lät kröna sig till kejsare i Aksum och antog namnet Johannes IV. Han invecklades snart i krig med Egypten, som sökte utsträcka sin makt utöver Nubien, och lyckades genom tvenne segrar (1875 och 1876) släcka den egyptiska expansionen. Han vände sig därefter mot furst Menilek av Schoa, som han tvang till underkastelse (1878); därigenom var riksenheten fulbordad. Åt s. erövrade Johannes 1887 avsevärda landområden. A. erhöll därigenom sin nuv. utsträckning. Ett betydande avbräck led Johannes genom den italienska expansionen vid Rödahavskusten (sedan 1882), som ledde till att Massaua, A:s viktigaste hamnplats, blev italiensk besittning (1885). Johannes måste uppgiva motståndet mot italienarna till följd av mahdisternas framträngande. Under en strid mot dessa vid etemmeh stupade han 1889; Menilek lät utropa sig till Abessiniens kejsare, Ras Taffari, och hans gemål. — 57 — — 58 —