ABESSINIEN kejsare och lyckades utan större svårigheter göra sin auktoritet gällande. Om Menileks för A. betydelsefulla regering, se M e n i 1 e k. Me-nilek drabbades år 1910 av en sjukdom, som gjorde honom oförmögen att fortfarande utöva regentskapet. Detta förestods av tronarvingen, Menileks sonson Ledj Jeassu, som med sin faders, Ras Mikaels, bistånd vid Menileks död 1913 lyckades bli erkänd som negus negesti. Ledj Jeassu kom på gr. av sina islamitiska sympatier redan från början på spänd fot med sina kristna undersåtar. Brytningen fullbordades, då han 1916 formligen övergick till muhamme-danismen och ställde sitt land i religiöst beroende av den turkiske sultanen ss. kalif. Denna reilgiösa politik, som ur annan synpunkt tedde sig som ett gynnande av befolkningens muhammedanska hamitiska element gentemot det kristna semitiska, ledde till en nationell resning, vars följd var Ledj Jeassus avsättning 1916. Hans faster, Zeoditu, upphöjdes på tronen, och en kusin till henne, Ras Taffari, utropades till tronarvinge och regerande furste. Den nya regeringen lyckades först efter betydande strider med Ledj Jeassu och dennes fader Ras Mikael hävda sin auktoritet; Ledj Jeassu besegrades 1917 vid Magdala och tillfångatogs 1921 vid ett försök att återvinna sin ställning. Bland märkligare händelser ur A:s nyaste historia må nämnas öppnandet (1918) av fortsättningen av järnvägen Djibouti-Harrar (öppnad 1902) ända till huvudstaden Addis Abeba, A:s upptagande i Nationernas förbund 1923 och Ras Taffaris resa i Europa 1924. överhuvud har det av Menilek påbörjade arbetet för A:s konsolidering till en verklig nationalstat med till synes gynnsamma resultat fortsatts av Ras Taffari, som i okt. 1928 lät utropa sig till kejsare, liksom också landets öppnande för den västerländska kulturen synes komma att bereda nya möjligheter för dess framtida utveckling. Litt.: A. Kammerer, ”Essai sur 1’histoire antique d’Abyssinie” (1926), ”Deutsche Aksumexpedition” (1—4, 1913), C. Keller, ”Die politische und wirtschaftliche Entwicke-lung Abessiniens” (1906). C.F. Mynt. I A. är ännu Maria Teresiatalern (se d.o.) i omlopp. Av inhemskt ursprung med ung. samma värde (o. 1,88 kr.) är Meneliktalern. Av denna finnas dessutom i silver V2, V4 och V18 (piaster) samt i koppar 1/s2 (besa). Varor av olika slag (ex. saltstänger, patroner) användas ännu som betalningsmedel. Mått, mål och vikt. I centrala delar av A. användes metersystemet, men i övrigt brukas de gamla måtten: 1 sins (fotmått) = 0,2s m., 1 kend (alnmått) = 0,56 m.; 1 kalad = 24—39 har; kunna = 7 1. 1 tanika = 17 1. Viktsystemet ut går från vikten på Maria Teresiatalern, 0,02a kg = 1 oket-, 1 frasella = 16,8 kg. N.L.R. Författning. A. är ett kejsardöme, vars överhuvud bär titeln negus negesti, ”konungarnas konung”; f.n. utövas styrelsen av ett samre-gentskap bestående av kejsarinnan Zeoditu och Ras Taffari Makonnen (kejsare 7/io 1928). Under negus sorterar närmast ett ministerråd av sju medlemmar, infört av Menilek 1907 och efter en period av autokratisk styrelse återinfört 1919. Därjämte består ett ”de gamles råd”, sammansatt av de förnämste provinshövdingarna; dess funktioner synas emellertid vara synnerligen obestämda. Landet är delat i ett antal provinser, styrda av guvernörer el. hövdingar; de förnämsta provinsernas styresmän bära titeln ras (”furste”). C.F. Ekonomisk geografi. Landets huvudnäringar äro extensivt åkerbruk och extensiv boskapsskötsel. Det förra bedrives särskilt av Galla-stammarne. Värdefulla mineral (järnmalm, koppar, bly, tenn, zink) torde finnas, men i vilken utsträckning är okänt. Den moderna industrikulturen har ännu ej gjort sitt intåg. — Utrikeshandeln är ännu obetydlig. Utförsel äger rum av något kaffe och vax, samt dessutom av skinn och hudar. Den enda moderna kommunikationsleden, som förbinder A. med utlandet, är den 790 km. långa järnväg, vilken sedan 1917 förbinder Djibouti i franska Somalilandet med huvudstaden Addis Abeba (60—70,000 inv.), belägen i provinsen Schoa. Några automobillinjer finnas också. Bland övriga städer äro den gamla handelsstaden Harrar (40,000 inv.) nära östra gränsen, Tigres huvudort Adua och den gamla rikshuvudstaden Gondar i Amhara. J.F. Abessiniens religiösa förhållanden. Urinvånarnas religion är ankult (se d.o.). Dessutom finnas judendom, islam och kristendom. Hos de lägre klasserna finnas ofta inslag av alla fyra religionsformerna. Den äldsta missionen i Abessinien torde ha varit judisk, men redan på 300-talet kommo kristna missionärer, och Abessinien är så till vida det äldsta ännu bestående kristna riket, som kristendomen blev statsreligion omkr. 350 (jfr A r m e-niska kyrkan). Kyrkan kallas sedan gammalt den etiopiska efter Itiopis, en av Hams efterkommande och abessiniernas legendariske stamfader. På 500-talet kom den under monofysitiskt inflytande (se M o n o f y s i t e r), och dess bekännelse fixerades i denna anda av Jacob Baradäus. Etiopiska kyrkan är en dotterkyrka till den koptiska kyrkan i Egypten, och dess överhuvud, a b u n a n, med säte i 1 Aksum, inviges alltjämt av patriarken i Alexan-dria, men har vid sin sida en inhemsk andlig — 59 — — 60 —