ABSTRUS skaper hos individerna inom en besläktad grupp och fattar i sikte endast de gemensamma och väsentliga. På denna senare väg vinnas artbegreppen (se Begrepp). Litt.: W. Wundt, ”Logik”, 1 (1906), E. Husserl, ”Logische Untersuchungen”, 2 (1913), B. Erd-mann. ”Logik”, 1 (1923). A-f N. Abstru's (lat. abstru'sus, dold), dunkel, svårförståelig. Absu'rd (lat. absu'rdus), orimlig, förnuftsvidrig. Driva ett påstående el. ett yttrande a d el. in a b s u r d u m, driva det ut i det orimliga. — A b s u r d i t e't, orimlighet. Abt, Franz, tysk kompositör (1819—85), kapellmästare i Bernburg 1841, Zürich s.å., 1852—82 hovkapellmästare i Braunschweig. A:s talrika, på sin tid mycket omtyckta solosånger och manskvartetter utmärka sig för en viss lättflytande melodik av ofta sentimental karaktär; deras konstvärde i högre bemärkelse är ej sällan tvivelaktigt. F.S-l. Abu (a'bü, arab., fader), utgör i förbindelse med sonens namn ett hedrande tillnamn, t.ex. Abu-l-Käsim (al-Kasims fader); likaså i sammansättning med diverse substantiv (i betydelsen ”ägare”), t.ex. Abu-l-Fidä’ (lösepen-ningens ägare), ofta i hånfull eller skämtsam betydelse, t.ex. Abü-burnai'ta (hattägare), betecknande en europé. I Nordafrika förkortas A. ofta till Bü. G.O-r. Abua'm, Abouam, Bu Am, Bou Am, marknadsplats i Tafileltoasen i s. Marocko vid Oued Ziz. Handel med dadlar och boskap. G.N. Abu-Bekr (Abü-Ba'kr). 1) A. med tillnamnet as-Siddik (den sanningsälskande) (570—634), den förste kalifen (632—634), Muhammeds trognaste följeslagare, vars dotter Aischa denne äktade. 2) Anförare för almoraviderna (se d.o.). G.O-r. Abu-Dawud Sulaiman ibn al-Aschath (817— 888), arabisk traditionssamlare och författare av Kitäb as-su'nan-, se Arabisk litteratur. G.O-r. Abu Dhabi el. A b u T h a b i. 1) Distrikt i v. Oman, Arabien, invid Persiska viken, c:a 17,000 inv. — 2) Huvudort i A., o. 6,000 inv. Abu-Hanifa (Abü-Hanifa), islamitisk rätts-lärd av persisk börd, slöt sig till alidernas parti (se d.o.), blev efter ett misslyckat ali-diskt kuppförsök i Medina 762 satt i fängelse och dog där. Han grundläde den hanafitiska skolan inom Islams juridik; se Hanafiter-n a och Islam. G.O-r. Abuki'r, forntidens B u k i r i s, en liten ort vid Egyptens kust, ett stycke n.o. om Alexan-dria. A. är bekant för det sjöslag 1/s 1798, vari den engelske amiralen Nelson tillintetgjorde den å redden förankrade franska flotta, som överfört Napoleons armé till Egypten. Abu-l-Abbas (Abu-l-'Abbäs). 1) A. a s-S a f-fah, den förste abbasidiske kalifen (d. 754), lät redan 749 i Kufa utropa sig till kalif, antog på gr. av sin framgångsrika förföljelse av umai jaderna efter deras fall 750 tillnamnet as-Saf-fäh, ”blodsutgjutaren”; se K a 1 i f a t e t. — 2) Se Abdallah ibn a 1-A b b a s. G.O-r. Abu-l-Ala al-Maarri (Abud-'Alä’ al-Ma'a'rri), arabisk skald och populärfilosof (973—1057), blind från barndomen, studerade i sin hemstad Maarrat an-Numan och i Aleppo filologi och poetik, försökte 1007 att göra sig gällande i Bagdads intellektuella kretsar men utan större framgång, varför han efter halftannat år återvände till sin födelsestad och stannade där till sin död. Se vidare Arabisk litteratur. Litt.: A. Moberg, ”Abu-l-Ala från Maarra” (i ”Ord och bild”, 1925). G.O-r. Abu-1-Fa'radj. 1) A.GregoriusBarhe-b r æ u s, se B a r h e b r æ u s. 2) A. a 1-1 s-b a h a'n i (d. 967), förf, till det berömda verket Kitäb al-aghä'ni, ”Sångernas bok”; se A r a-bisk litteratur. Abu-l-Fazl Allami (Abu-l-Fadl 'Allämi), indisk statsman och historieskrivare (1551— 1602), kallades 1574 till stormogul Akbars hov, där han utan att intaga någon officiell ställning, kom att utöva stort inflytande, särskilt vid utformningen av Akbars universellt inriktade religionspolitik och ss. ledare för dennes litterära strävanden. A. lönnmördades år 1602 på anstiftan av tronföljaren Selim, sedermera stor-mogul under namnet Jahangir (se I n-d i e n, historia). A:s litterära rykte grundar sig på det stora verket ”Akbar-Nama”, vars första del handlar om Timur och hans efterkommande till Akbar, under det att andra delen behandlar Akbars regering, och tredje delen, den bekanta ”Ain-i Akbari”, utgör en beskrivning över Akbars välde. ”Akbar-Nama” utg. av Maulawi Abd-ur-Rahim (1873—87); ”Ain-i Akbari” utg. av Blochmann (1867—77). ”Akbar-Nama” övers, till engelska av Blochmann-Jarrett (1873—94); ”Ain-i Akbari” övers, till engelska av Beveridge (1897 f f.). C.F. Abu-l-Fida Ismail ibn Ali (Abu-l-Fidä1 Is-mä'i'l ibn 'A'li), arabisk furste, historieskrivare och geograf (1273—1331), av Aijubidernas släkt, son till al-Malik al-Afdal, en bror till al-Malik al-Mansur, härskaren över Hamat, kämpade 1289—91 mot korsfararna, sedan mot mongolerna och blev 1310 ståthållare över Hamat. Ehuru han var vasall under Egypten, fick han 1320 den ärftliga suhanvärdigheten. Se Arabisk litteratur. [G.O-r.] Abu-I-Ghazi Babadur kan (Abu-l-Ghäzi Ba- — 87 — — 88 —