ABYDOS hädar Chän), turkisk furste och historieskrivare (1605—64). A. avfattade på djagataisk (östturkisk) dialekt ett genealogiskt-historiskt verk, ”Schädjärä-i Türk”, om Djingis-chan och hans ätt, vilket fortsattes av hans son och avslutades år 1666. Ett manuskript därav påträffades av den svenske officeren Ph. J. von Strahlenberg (se denne) under hans fångenskap i Sibirien. Denne ombesörjde en rysk övers., och 1726 utgavs en av Bentinck gjord bearbetning, ”Histoire généalogique des tatars”. C.F Abuli' (grek, nekande a och bule', vilja), viljelöshet, viljesvaghet och obeslutsamhet, beroende på ett slappnande, resp, ett hämman de av de psykiska processerna, särskilt vid melankoli, hypokondri och neurasteni. [A-/ N.] Abu-l-Kasim ai-Baghdadi (Abu-l-Käsim al-Baghdädi), huvudpersonen i en o. 1000 av Abu-l-Muta'hhar al-A'zdl skriven bok, ”Hikäjat Abi-l-K. al-B.”, som skildrar en Bagdad-typ, snyltgästen, som med inställsamt tal vinner inträde till ett stort gästabud, där han gör sig allt bredare, under vinets inflytande blir oförskämd och slutligen somnar för att nästa dag spela samma roll på ett annat ställe. G.O-r. Abu-l-Wafa Muhammed (Abu-l-Wafä’ Muha'mmad ibn Muha'mmad), arabisk astronom (939—98), ansågs av några franska astronomer på 1800dalet hava upptäckt den s.k. variationen i månens rörelse före dess upptäckt genom Tycho Brahe, vilket emellertid av Dreyer bevisats vara ett misstag. A. har förf. ”Almagestum sive systema astronomicum”, en av trycket ännu ej utgiven, på egna observationer grundad undersökning av Ptolemaios’ system. C.V.L.C. Abu Marku'b (arab., ”skons fader el. ägare”), arabisk benämning på en storkfågel, se T rask o n ä b b. Abunda'ntia (lat.), överflöd, rikedom; rom. myt., personifikation av ymnigheten och överflödet, förekommer på mynt från den senare kejsartiden och framställes som en kvinnofigur med ymnighetshorn, mynt el. dyl. W.N. Abu-Nuwas (Abü-Nuwäs), den arabiska litteraturens mest berömde skald (o. 750—810), studerade för de förnämsta filologerna i Basra och Kufa och drog därefter till Bagdad, där han skördade stor ära och ofantliga belöningar för sina dikter, som i den mest fulländade form besjöngo vinets och kärlekens njutningar, jaktens faror och tjusning och dödens bitterhet. Ss. hovskald hos Harun-ar-Raschid och al-Amin har han även skrivit lovkväden, och i smädevisor var han en mästare, men blev tack vare en dylik genompryglad och dog av misshandeln. Jfr Arabisk litteratur. G.O-r. Ab urbe co'ndita (lat.), efter stadens grundläggning. Så benämnes Titus Livius’ stora romerska historia. Jfr A. a. u. c. Abuscher, stad i Persien, se B u s j i r. Abu Si'mbel (arab., ”Kornaxens fader”), ett n om Vadi Halfa vid Nilen beläget klipput-språng med tvenne åt Amon-Rè och kärleksgudinnan Hathor ägnade tempel, påbörjade av Seti I och fullbordade av hans son Ramses II (1292—25). Framför det förra finnas fyra 20 m. höga statyer av konungen, framför Hathor-templet sex över 10 m. höga figurer av konungen och hans gemål Nofret-ete. Amon-templets huvudsal innehåller viktiga framställningar av konungens krig med hettiterna. Templen anträffades 1812 av Burckhardt och utgrävdes ur sanden av Belzoni. Litt.: J. Dümichen, ”Der ägyptische Felsentempel von A” (1869). H.O.L. Abu'sus (lat.), missbruk. Abusus non t o 11 i t u s u m, missbruket upphäver icke (det rätta) bruket, undantaget upphäver icke regeln. AbuAilon, tropiskt växtsläkte, tillhörande fam. Malva'ceæ. Omkring 100 arter. A. Avi-ce'nnæ, enårig med gula blommor, odlas i Kina, dels ss. spånadsväxt, dels för sina ibisrot-liknande rötters skull. A. Bedfordia'num lämnar spånads- och pappersfibrer. A. insi'gne med mörkröda blommor ävensom andra A.-arter med vackra blommor odlas hos oss ss. rums- och varmhusväxter. A.V-e. Aby'dos, stad i Mysien vid den smalaste delen av Hellesponten; säges ha grundats under förra hälften av 7:e årh. f. Kr. av kolonister från Miletos. Mest bekant var A. för den brygga Xerxes här slog över Hellesponten (480 f. Kr.), liksom staden var illa beryktad för sina invånares sedeslöshet, vilken blivit till ett ordstäv. A. förstördes sedermera av turkarna. W.N. Aby'dos (egypt. Ebdu), en av de gamla Egyptens betydligaste städer, belägen vid byarna Arabat el-Madfunch och el-Cherbe i övre Egypten. A. var huvudstad i den thinitiska provinsen, och utgrävningarna därstädes ha lämnat oss de äldsta vittnesbörden om den egyptiska historien, i det att Amelineau och Flinders Petrie där anträffade de två första egyptiska dynastiernas konungagravar. A. blev huvudcentrum för Osiriskulten, och i senare tid menade man sig där kunna påvisa Osiris’ grav; man önskade därför begravas i denna heliga stad el. åtminstone få resa en gravsten i närheten av Osiris’ helgedom. Mariette blottade de betydande resterna av Seti I:s och Ramses II :s tempel, i vilka även andra av Egyptens stora gudar ärades. I Ramses II :s tempel fann Bankes 1818 den berömda konungalängden från A. (nu i British museum), en ofullständig — 89 — — 90 —