ADELSKALENDER Interiör från Kina slott. till Otto I el. Otto III. A. äro av intresse för sv. numismatik och arkeologi ss. de vanligaste tyska mynten i de stora skattefynden från början av 1000-talet. N.L.R. Adelheidsquelle [-kvä-] el. H e i 1 b r u n n, by och badort i övre Bayern, 40 km. s. om München. Här finnes en koksaltkälla innehållande jod och brom, känd sedan 800-talet. M.P. Adélieland [-li'-], del av Wilkesland, Ost-antarktis, s. om Tasmanien; upptäcktes 1840 av Dumont d’Urville, franskt sedan 1924. Adelsberggrottan [-bärk-], en i nordostligaste Italiens karstlandskap invid byn Adelsberg 40 km. n.ö. om Triest belägen kalkstensgrotta av ovanlig skönhet och storlek. Grottan sträcker sig ung. 2 km. inåt i berget och når med alla sina förgreningar en längd av omkr. 5 km. Redan på 1300-talet var den ”gamla grottan” känd, men den övriga delen av grottan upptäcktes först 1818. Så gott som överallt är den klädd med droppsten i stalaktiter och stalagmiter (se d.o.) av ljus kalksinter, mest vita och glänsande, stundom gul- el. röd-aktiga och halvgenomskinliga. Genom dropp-stensbildningarnas sammanväxande bildas fantastiska pelargallerier o.d. Det mest storslagna partiet av grottan är ”Kalvarieberget”, en 54 m. hög kulle, som reser sig i ett ofantligt valv av 69 m:s höjd. Grottan är bildad genom kalkstenens upplösning av floden Polks vatten, vilken fordom runnit genom grottan, men numera förändrat sitt lopp, så att floden försvinner i ett ”slukhål” nära karstplatåns rand, tager sig väg förbi Adelsberggrottan på lägre nivå och kommer i dagen i Planinagrottan o. 5 km. längre i n.ö. — Hela denna trakt är synnerligen rik på intressanta grottor och har därför blivit ett centrum för utforskandet av dessa såväl från turistisk som vetenskaplig synpunkt. Se Grotta. K.A.G. Adelsfanan, en av den svenska adeln på grund av rusttjänstskyldighet uppsatt kår, vil ken anses härröra från konung Eriks av Pommern tid, då rådet 1426 uppsatte 300 beväpnade och beridna skyttar till konungens tjänst. 1809 indrogos adelsfanans befälslöner, och efter 1823 benämndes dess ringa återstod f.d. Adelsfaneregementet. E.O.B. Adelskalender el. adelsmatrikel, förteckning, numera i åtskilliga länder periodiskt utkommande, över ett lands adel jämte viktigare data; genealogiskt ordnade förteckningar benämnas i Sverige ättartavlor. Sveriges tidigaste a. av verklig betydelse är A. A. von Stiernmans ”Matrikel öfwer Swea rikes ridderskap och adel” (1754—55), sedermera fortsatt av J. A. Rehbinder (1781, 1782 och 1794), C. F. Rothlieb (1807, 1818 och 1823) och C. G. Kröningssvärd (1850). 1854 började J G. Anrep utgiva, till en början oregelbundet, 1872—98 vartannat, från 1898 varje år ”Sveriges ridderskaps och adels kalender”, 1905—18 red. av A. Lewenhaupt och sedan 1919 av C. C:son Lewenhaupt. 1899—1906 utgavs av K. K:son Leijonhufvud ”Svensk adelskalender”, över Sveriges ointroducerade adel ha utgivits kalendrar av C. H. Tersmeden 1886 och 1899 Gamla operans salong. Uppförd på 1780-talet efter ritningar av C. F. Adelcrantz; riven 1891. — 177 — — 178 —