ADLERSTEEN 1809” (1917); L. Dahlgren, ”Excellensen på Gustafsvik” (1925). B.Sj. 3) A x e 1 A., den föregåendes bror, politiker och ämbetsman (1763—1838), löjtnant 1785, ryttmästare 1792. A. deltog livligt i den ”jakobinska” oppositionen på riksdagen i Norrköping 1800. Efter avsked ur krigstjänsten 1796 ägnade han sig emellertid huvudsaki. åt lanthushållningen och åt jordbrukets förbättring på Öland, där han bosatte sig. Särsk. tog han aktiv del i den öländska kronoallmänning-ens utskiftande. Han var 1819—21 t.f. landshövding på Öland, 1833—34 v. landshövding i Jämtland. Med orätt utpekades A. av ett envist rykte som upphovsman till Borgholms slotts brand 1806. S.Bln. 4) Carl August A., son till A.2), greve, skönlitterär och historisk förf. (1810—62). Under pseudonymen ”Albano” försökte sig A. på olika litterära uppgifter och erhöll under årens lopp åtskilliga av Svenska akad:s pris, men åstadkom aldrig annat än typisk efter-klangsdiktning, efter Tegnér, Stagnelius och Byron bl.a. Sedan han likaledes utan större framgång skrivit romantiserade historiska berättelser, övergick A. till historiskt-politiskt författarskap och sökte i ”1809 års revolution och dess män” (2 bd, 1849) och ”1809 och 1810” (3 bd, 1850) lämna ett försvar för sin dyrkade faders politiska gärning. A:s mest betydande arbete är hans ”Anteckningar om bortgångna samtida” (3 bd, 1859—62), grundade på omfattande personliga relationer och korrespondens med samtidens litterära märkesmän. G.Cqt. 5) Axel A., son till A. 3), sjöofficer, riksdagsman och ämbetsman (1812—79), premiär-löjtnant 1845, deltog i dansk-tyska kriget 1848—49, kapten 1858, kommendörkapten 1862, chef för Sjö-försvarsdep:s kom-mandoexp. 1863 under sjöministern von Plåten. A. verkade ivrigt för att flottans personal skulle utbildas till verkligt sjömanskap. Som chef för fregatten Norr köping besökte han Förenta staterna och gjorde bekantskap med John Ericssons monitorer. A. var med om att utarbeta det förslag, som antogs av riksdagen 1865/66, enl. vilket det skulle finnas en flotta för kustförsvaret och en reducerad sjögående flotta. T.f. chef för förvaltningen av sjöärenden 1868, stadsfullmäktig i Stockholm 1866—79, led. av A. K. 1867—79, liberal och frihandlare. Avgick 1871 från sitt förtroendeämbete som en följd av att han motarbetat en kunglig proposition. S.S. 6) Karin Sophie A., f. Le i j o nhu f-v u d, den föregåendes hustru, ledarinna av den svenska kvinnorörelsen i anslutning till Fredrika Bremers idéer, förf, under pseud. E s s e 1-de (1823—95). A., som 1859 1 örjade utgiva ”Tidskrift för hemmet”, stod under inflytande av engelsk kvinnorörelse, och hennes tidskrift vittnar tydligt om detta samband. Då tidskriften 1885 nedlades, uppstod den omedelbart på nytt i ”Dagny”, organ för det 1884 bildade Fredrika Bremer-förbundet, där A. även blivit ledarinna, och hon redigerade de första åren även denna tidskrift. A. hade utpräglade chefsegenskaper, ägde både mod och uthållighet och var lika orubblig i sina reformkrav på kvinnans intellektuella utveckling och juridiska och ekonomiska självständighet, som hon var avvisande gent emot allt, som syntes henne undergräva familjelivets helgd och därmed samhällets grundval. Under sina sista år sysslade A. med en biografi över Fredrika Bremer. Hon hann ej fullborda den, men den slutfördes och utgavs av hennes brorsdotter Sigrid Leijonhufvud. H.B-s. Adlersteen, J ö r a n, ämbetsman (o. 1640— 1713), kamrerare vid generalguvernementet i — 209 - — 210 —