ADLERSPARRE 1797, utvidgad och något ombildad, fortsatte under titeln ”Läsning i blandade ämnen” t.o.m. 1801. De ujpsatser, som A. själv författat, sysselsätta sig med nationalekonomiska och politiska frågor och visa honom som anhängare av upplysningstidens idéer och senare tankeströmningar, bl.a. Adam Smiths ekonomiska liberalism. Vid 1800 års riksdag tillhörde också A. oppositionen, jakobinerna, vilka sedan kommo att spela en framträdande roll under händelserna 1809. Vid dessa händelser är A:s namn framför allt knutet. De planer på att avlägsna Gustav IV Adolf från tronen, som varit å ba-ne sedan kriget i Tyskland (1807), to-go fastare form under vintern 1808—09, då en formlig sammansvärjning bildades med detta syfte. Den skulle ha kommit till utbrott i Stockholm i början av febr. 1809 men gick i stöpet på gr. av deltagarnas vankelmod. Den hade utgre-ningar vid militärkårer förlagda utom huvudstaden, bl.a. också vid värmländska fördelningen, Majoren vid Svea garde C. H. Anckar-svärd, vilken tjänstgjorde som mellanhand mellan Stockholmsrevolutionärerna och de sam-mansvurna i Värmland, var också den, som ur-sprungl. påverkat A. att ansluta sig till sammansvärjningen. A. framträdde som dennas ledare, då han 7/s höjde upprorsfanan i Karlstad, utsände sin berömda proklamation med resningens program, vars huvudpunkter voro: ständernas sammankallande och fred med landets fiender, samt satte sig i marsch mot huvudstaden. Så inträffade Gustav IV Adolfs arrestering av C. J. Adlercreutz o.a. 13/s och — A var förekommen. Trots order från den provisoriska regeringen att med värmländska fördelningens trupper tåga till Grisslehamn för att möta ett befarat anfall av ryssarna, fortsatte A. sin marsch till Stockholm, där han höll sitt intåg 22/s och under de följande fyra månader na utgjorde ett slags stat i staten, i det han med sina trupper intog en av regeringen oberoende ställning med eget högkvarter. Av de båda huvudfrågor, som sysselsatte riksdagen 1809—10, författningsfrågan och tronfrågan, intresserade sig A. mest för den senare. Han hade i denna utformat sitt eget program, som skulle skänka hans deltagande i revolutionen dess särskilda berättigande och skydda honom och hans anhängare mot efterräkningar. Gustav IV Adolf och hans avkom-lingar skulle avlägsnas från tronen, konungens farbror, hertig Karl, bli konung, befälhavaren över de fientliga trupperna i Norge, Kristian August av Augustenborg, utses till tronföljare, och denne ”skulle ha Norge med sig” — alltså ett förverkligande av halvöskandinavismen. Med mycken energi genomdrev A. också de första tre punkterna i programmet. Men då han efter tronföljarvalet, fortfarande som befälhavare över värmländska fördelningen, skulle genomföra det stora dådet, föreningen med Norge, kommo missräkningarna. Kristian August, som var en ivrig anhängare av storskandinavismen (Sveriges och Danmark—Norges förening), ville icke alls lyssna till A:s och hans norske anhängare greve Wedel-Jarlsbergs planer. Sverige fick alltså tronföljaren men ingalunda riket. För att trygga sitt verk i fråga om tronföljden bidrog A. verksamt under riksdagen 1809—10 att stävja gustavianernas res-taurationsplaner jämväl i författningsfrågan. Han och hans närmaste anhängare, B. von Plåten, C. H. Posse m.fl., bilda en särskild grupp bland de vid riksdagen segrande s.k. 1809 års män. Efter den av A. måttlöst prisade tronföljarens (Karl August) död förlorade re-volutionschefen intresset för att personligen deltaga i det politiska spelet. Därtill bidrog otvivelaktigt, att han omedelbart efter resningen i Karlstad, då han med sina trupper hunnit till Kristinehamn, sammanträffade med och förälskade sig i Lovisa Magdalena Linroth. Efter det framgångsrika frieriet till henne fick han, såsom han själv yttrar, ”en ohåg för allmänna angelägenheter, som jag ej utan största svårighet kan övervinna”. Vid första lägliga tillfälle drog han sig också tillbaka från sin statsrådsbefattning och blev landshövding i Mariestad 1810—24. Tvenne gånger efter sitt avskedstagande lät A. ånyo tala om sig. Den ena gången var, då han var ordf, i statsrevisionen 1827, som hade att granska bl.a. den ryktbara skeppshandelsaffären, den andra inträffade, då han inställde sig som svarande i ett tryckfrihetsmål rörande de anonymt utgivna ”Historiska handlingar”, som innehålla brev och uttalanden rörande 1809 års händelser av personer, som då (1831) ännu levde el. kort förut avlidit. — A. var otvivelaktigt en högt begåvad person, men i övrigt rymde hans motsägelsefulla karaktär egenskaper, som gjorde honom oförmögen att framträda såsom en verklig statsman och politisk ledare; han var, som en av hans samtida yttryckte sig, ”en förträfflig börjare”, men också blott en bör-jare. — Litt.: B. Sjövall, ”G. A. och tronfrågan — 207 — — 208 —