ADRIANOPELRÖTT repade gånger belägrats och intagits. A. tillhörde det östromerska riket intill 1361, då staden erövrades av turkarna och upphöjdes till residensstad. Efter Konstantinopels fall 1453 flyttades huvudstaden dit, men tidvis har A. dock även senare varit residens. Turkiet avträdde 1913 A. till Bulgarien och 1920 till Grekland, men lyckades båda gångerna inom kort återvinna staden, som sedan 1922 åter tillhör Turkiet. S.Bln Adriano'pelrött, turkiskt rött, ett äkta krappfärgämne (se d.o.), som huvudsaki. användes för färgning av bomull. Se även A lisa r i n. O.S-g Det inre av Selim II :s moské i Adrianopel. Adria'tiska havet, den del av Medelhavet, som skiljer Italien från Balkanhalvön; förbin-des med Joniska havet genom det 75 km. breda Otrantosundet och sträcker sig åt n.v. med en längd av 800 km. och en yta av 131,500 kvkm. Genom Monte Garganohalvön och en från denna utgående underhavsrygg, vars högsta del är ön Pelagosa, delas A. i två bäcken, av vilka det s. är djupast, troligen närmare 1,300 m., det n. ganska grunt (maximidjup 258 m.). Italienska kusten har av större inbuktningar blott Manfredoniaviken s. om Monte Garganohalvön; i övrigt är kuststräckan obruten. Goda naturliga hamnar ha Ancona, Barletta, Bari och Brindisi. I n. från Rimini till Triest är kusten flack; sedimenten från floderna, särskilt Po och Adige, A:s viktigaste tillflöden, ha där avsatts i stora massor, varigenom kusten enbart i historisk tid utflyttats flera 10-tal km. till stort avbräck för hamnorterna, t.ex. Adria och Ravenna, som nu ligga långt inåt land; även Venedig går samma öde till mötes. Från Triest har kusten ett helt annat utseende, ö. om halvön Istrien intränger Quarneroviken. De oftast trånga och svårtrafikerade vikarna och sunden äro sänkta längsdalar, tillhörande de kroatiska och dalmatiska bergen. Här finnas många goda hamnar, ss. Zara, Spalato, Ragusa, Cattaro. Albanska kusten är flack och fattig på hamnar (Durazzo). — Tidvattnet är svagt, i Venedig dock 0,5 m. (springflod 1 m.). Salthalten är i s. 3,s—3,» °/o, i n. betydligt mindre. Vindarna äro mycket växlande; mest fruktad är en kall, häftig fallvind från n.o., kallad b o r a, därnäst ökenvinden s i r o c k o från s.o. M.P. Adria'tiska rasen, vanl. kallad d i n a r i s k ras, se Människan, sp. 573. Adrä'tt (ty. adrett, fra. adroit), skicklig, flink, behändig. Ordet är numera mindre brukligt. Adschi-dar ja, annat namn på K a r a buga s v i k e n (se d.o.). Adsorption [-Jo'n], vidhäftning vid ytan, betecknar det fenomen, att koncentrationen i ett gränsskikt blir annorlunda, i allmänhet större, än i omgivande medium. A. uppkommer därigenom att vid ytan av alla ämnen verka fria krafter, som hava förmåga att binda andra ämnen, som komma i omedelbar kontakt med ytan. Ju starkare dessa krafter äro och ju större ytan, desto större är a. A., som är förbunden med värmeutveckling, är störst vid låga temperaturer; omvänt kan man genom upphettning åter frigöra adsorberade ämnen. Särskilt stark a. hava fasta ämnen med hög smält-punkt ss. platina el. sådana, som i finfördelad form el. genom finporositet uppvisa en stor yta ss. träkol och aktivt kol (se d.o.). Ämnen med hög molekylvikt adsorberas lättare än de med låg. Man begagnar sig därav för rening av gaser (se Gasmask) och vätskor med kol samt för avfärgningsändamål, varvid föroreningar och färgämnen adsorberas på kolytan. A. spelar stor roll vid gasreaktioner, därigenom att gasmolekyler adsorberas på kontaktytor och där häftigt reagera med varandra (se Katalysator), samt vid biokemiska reaktioner, som äga rum i fina kapillärer el. kolloidala system. Garvning och färgning av tyger bygger även på a. Lj. Adsperso'rium (till lat. adspe'rgere, bestänka), vigvattenskål. — 227 — — 228 —