AFASI de olika beståndsdelarna, sägas ha afanitstruk-tur; företrädesvis gäller det täta melafyrer och diabaser (se d.o.). K.A.G. Afasi', a f e m i, rubbning av de språkliga funktionerna, bestående i partiell el. fullständig oförmåga att i tal el. skrift meddela sig med el. mottaga meddelande från yttervärlden, utan att det föreligger någon rubbning av de för dessa funktioner nödvändiga sinnena, syn el. hörsel, och utan att de för talrörelserna nödvändiga nerverna el. musklerna äro förlamade. Man skiljer på det ”yttre” och ”inre” språket. Med det förra menas de yttre hör-och synbara manifestationerna av talet: struphuvudets, tungans och läpparnas rörelser. Med det inre språket menas de för det yttre språket nödvändiga i hjärnan avlagrade, höggradigt komplicerade språkliga minnesbilderna, vilka aktualiseras och symboliseras genom det talade ordet. Dessa minnesbilder el. ordbegrepp måste antagas avlagrade i vitt skilda delar av hjärnbarken. För talets riktiga förlopp måste följaktligen ett samarbete mellan många olikartade hjärnstrukturer äga rum. Vid vissa sjukdomar i hjärnan antingen avstängas de delar av stora hjärnans bark, som hysa de språkliga minnesbilderna, från sitt samband med de nervösa mekanismer, som sätta den yttre språkapparaten i gång (motorisk a.), el. också förstöras själva de strukturer, som hysa ordbegreppen (sensorisk a.). Barnet lär sig att tala huvudsaki. på gr. av de hörselintryck, som nå detsamma. Därvid avlagras i barnhjärnan ordklangbilder, som barnet efterapar, i början utan att begripa dem. På detta stadium finnes övervägande den yttre språkfunktionen utvecklad. Småningom förknippar barnet till ordklangbilderna begrepp, och därmed utvecklas det eg. inre språket. När barnet vill ge uttryck åt dessa begrepp, sker det genom aktualisering av ordklangbilden, d.v.s. dess omsättande genom den yttre språkapparaten till ljud, stavelser, ord, satser etc. När barnet lär sig att skriva, äro de skrivna orden åtminstone i början endast symboler för de olika klangbilderna, och detsamma gäller om läsning: barnet upprepar därvid endast sina ordklangbilder. Vi förstå, att dessa senare spela en utomordentlig roll för de språkliga funktionerna. Om de hjärnstrukturer, som i sig innesluta ordklangbilderna, förstöras, måste sålunda detta framkalla en svår rubbning av de språkliga funktionerna. På detta sätt uppkommer den sensoriska a., vilken även kallats orddövhet. En patient med denna rubbning förstår icke, vad som säges till honom, emedan han icke kan förknippa någon föreställning med de hörda orden, ej heller förstår han, vad han själv säger. Han förhåller sig som en frisk människa gentemot ett för honom främmande, obegripligt språk. I sin olyckliga belägenhet känner den sjuke ofta ett starkt behov att tala. Det resulterar vid svåra fall i en ström av fullständigt obegripligt abrakadabra. I lättare fall märkes rubbningen därigenom, att felaktiga benämningar tillgripas (par afasi). Vid ordklangbildernas bortfall lider ofta även förmågan att läsa (s j ä I s b 1 i n d h e t el. a 1 e x i) och att skriva (a gr af i). Innan man insåg a:s verkliga natur, betraktades afasiska patienter som sinnessjuka och vårdades på sinnessjukhus. Vid den motoriska a. har den sjuke alla föreställningar om ordbegrepp i behåll men kan icke artikulera orden. Han förstår, vad som säges till honom och vad han läser, men kan icke forma några ord el. på sin höjd endast något enstaka fragment av ord. Patienter med motorisk a. förhålla sig närmast som stumma. Det väckte mycket stort uppseende, när fransmannen Broca 1861 visade, att vid denna a.-form alltid kunde påvisas förstöring av ett bestämt ställe i hjärnan, näml, den undre pannlobsvindlingen i den v. hjärnhalvan. Han gjorde på gr. härav den slutsatsen, att på detta ställe fanns ett särsk. språkcentrum. Senare fann Wernicke, att ordklangbilderna voro avlagrade i bakre delen av översta tinninglob-vindlingen, v. hjärnhalvan. Ett imponerande arbete har f.ö. nedlagts av de skarpsinnigaste forskare på att försöka utreda språkets olika centra i hjärnan. Man har beskrivit sådana för läsning och för skrift. Bland forskare, som inlagt stora förtjänster om dessa svåra frågor, må nämnas svensken Salomon Henschen. Som ett totalomdöme kan sägas, att dessa strävanden icke ha lett till övertygande resultat. Läran om språkets olika centra i hjärnan har särsk. på sista tiden blivit föremål för kritik. Man har svårt att föreställa sig talet som uttryck för ett samarbete av i hjärnbarken mo-saikartat infällda ”centra” utan vill snarare betrakta den inre språkfunktionen, d.v.s. den för talet nödvändiga aktualiseringen av de ovan nämnda ordminnesbilderna, de må nu vara av visuell, auditiv el. taktil (se d.o.) natur, som uttryck för en generell hjärnbarksfunktion, som icke kan vara skarpt lokaliserad, utan på sin höjd är koncentrerad inom vissa områden av hjärnkonvexiteten. Det är sålunda alltjämt ovisst, i vilken utsträckning man har rättighet att tala om särskilda ”centra” för språkets partialfunktioner. I sht har man fäst sig vid, att afasierna äro så olikartade och varierande i de olika fallen, att det praktiskt taget icke finns — 251 — — 252 —