AFGANISTAN störtades genom infall av från n. kommande stammar o. 140 f.Kr. Emellertid synas inom A:s område ännu något årh. framåt spridda grekiska riken av mindre utsträckning ha före-funnits; den siste grekiske konungen, Her-maios, störtades av de främmande inkräktarna först o. 45 e.Kr. — Dessa från n. kommande stammar utgjordes först av de med all sannolikhet iranska sakerna, vilka efter något årh. måste överlämna makten åt Kushanas (se d.o.), om vilkas historia och kronologi mycken osäkerhet råder. I varje fall torde visshet råda om att de från l:a årh. av vår tideräkning fram till slutet av 5:e årh. behärskade hela det nuv. A. Till en början innehavare av en betydande maktställning, råkade de sedermera under inflytande av sina mäktiga grannar, sasaniderna i Persien och Gupta-konungarna i Indien, för att slutl. falla Barn i en by i Afganistan. offer för heftaliternas (se d.o.) invasion (o. 475—500). Dessas välde varade icke länge; det störtades o. 560 av sasaniderkonungen Chosrov I Anoscharwan, antagl. i förbund med Kushanas. Säkert är i varje fall, att Kushanafurstar regerade i s. A. ända till o. 880, då de måste avträda makten åt de s.k. braminkonungarna — en fas av buddismens undanträngande genom hinduismen. Bramin-konungarnas välde störtades definitivt 1021 av de nya makthavarna i A., muhammedanerna. Redan under Muawiyas kalifat (661—680) hade dessa framträngt till och erövrat A., men denna erövring ledde icke till A:s definitiva anslutning till kalifatet. Det muhammedanska A:s historia under de närmast följande årh. utfylldes av vissa släkters — tahirider, saffa-rider, samanider — successiva innehavande av makten, tills genom Subuk-Tegin ghazanavider-nas ätt kom till makten (976). Dennes son och efterträdare var den berömde Mahmud-al- Ghazni (998—1030) (se denne). Ghaznavider-nas dynasti härskade till 1187, då den störtades av ghoriderna. Dessas välde varade endast till 1211, varefter deras rike delades mellan deras turkiska generaler, vilka redan 1215 måste ge vika för sultanen Ala-ud-din Muhammed av Ghwarizm, som satte sin son Djelal-ud-din Mangubarti till härskare över A. Denne måste emellertid inom kort rymma fältet för den mongoliska invasionen under Djingis kan; efter 1222 var hela A. i mongolernas våld. Efter storkanen Ogotai’s död (1241) kom A. under en sidogren av Djingis kan’s ätt, ilchanerna. Under dessas överhöghet kom en inhemsk ätt, Kurtdynastien, till makten, som lyckades bibehålla sig ända till 1383, då dess siste medlem bragtes om livet av Timur. A. lydde därefter i sin helhet under Timurs ätt, tills å ena sidan dennas expansionspolitik i Indien, å andra sidan uppkomsten av en stark persisk monarki under safaviderna (se Persien, historia) åstadkom en delning av A. i tvenne intressesfärer — ett sakernas tillstånd, som bragtes till slut genom Kabuls erövring av Nadir schah 1738. Den viktigaste händelsen i A:s historia under denna tidrymd är de egentliga afganstammarnas växande politiska makt; hövdingen för den mäktiga Ghilzai-stammen, Mahmud, lyckades t.o.m. bli krönt till schah av Persien (1722). Mahmud dog 1725 och efterträddes av sin kusin Aschraf, som emellertid inom kort måste vika för Nadir schah (1729); därigenom var Ghilzai-stammens makt bruten. Sedan Nadir formligen blivit schah av Persien (1736), införlivade han hela A. med sitt rike och gjorde slut på stormogulväldets makt därstädes. Av den allmänna villervallan efter Nadirs död (1747) begagnade sig Ahmed schah av Sadozaiklanen av Abdali-stammen för att tillvälla sig konungslig makt och grundläde den s.k. Dur-rani-dynastien (1747); med honom börjar ett nytt skede i A:s historia, dess nationella existens i egentlig mening. A. skapade genom erövringar i Indien ett storafganskt rike, som emellertid efter hans död (1773) icke förmådde hävda sig; hans son Timur schah (1773 —93) lyckades visserligen nödtorftigt hålla tillhopa sitt rike, men dennes efterträdare Zaman schah (1793—1800) störtades av sin bror Mahmud schah, vilken å sin sida fick en tredje broder Schudja el-Mulk till motståndare. Med tillhjälp av Barakzaiklanens mäktige ledare, Fath kan, lyckades Mahmud visserligen besegra sin bror (slaget vid Nimla 1809), och några år därefter röjdes Fath kan ur vägen, men den senares bror, Dost Muhammed, lyckades 1818 tillvälla sig Kabul, och så- — 259 — — 260 —