AFGAN1STAN hyida blev Barakzaiklanen den härskande i A. Mahmud lyckades bibehålla sig i Herat till sin död (1829), men med mordet på hans son Kamran (1842) och på Schudja-el-Mulk s.å. (se nedan) var Durrani-dynastiens saga lyktad. Under denna inre villervalla gingo de utomafganska besittningarna förlorade. Dost Muhammed lyckades hävda sin ställning först efter en svår kamp mot Schudja-el-Mulk, som lyckades vinna engelsmännen för sina planer. Dessa ryckte 1839 in i A., Dost Muhammed flydde, och Schudja-el-Mulk uppsattes på tronen. Han mördades emellertid 1842, hans son Fath Djang utropades till härskare, men överlämnade sig åt engelsmännen och fördes jämte den ännu levapde Zaman schah till Indien. Dost Muhammed, som frivilligt ställt sig till engelsmännens förfogande, återinsattes i sin härskarställning med titeln ”emir”, som han redan förut tillagt sig, och regerade sedan till 1863. Han efterträddes av sin son, Scher Ali, som med tillhjälp av sin son, Yaqub, lyckades besegra sina rivaliserande bröder. Scher Ali intog gentemot engelsmännen en reserverad hållning, som slutl. ledde till öppen brytning. Krig började 1878, och under flykten undan den engelska hären avled Scher Ali (1879). Yaqub, som stått på spänd fot med sin fader, utropades av engelsmännen till emir och slöt freden i Gandamak (1879). Emellertid nödgade ett uppror i Kabul s.å. engelsmännen ånyo att inskrida. Yaqub avsattes och Abd-ar-Rahman, en sonson till Dost Muhammed, utsågs till emir. Om dennes re-sattes, och A b d-a r-R a h m a n. Vid hans död (1901) övergick emirvärdigheten till hans äldste son, Habib-ullah kan, som fortsatte faderns försiktiga, mot såväl England som Ryssland försonligt stämda utrikespolitik, under världskriget iakttog en sträng neutralitet och oförtrutet arbetade på sitt lands förkovran efter västerländska principer. Han mördades 20/z 1919 och Vårfest utanför en afgansk stad, med emirens tält. Afgansk gendarm. efterträddes av sin son, Amanullab kan. Denne rycktes med av den under världskriget uppammade engelsk-fientliga stämningen och förmåddes maj s.å. proklamera det heliga kriget mot det engelska Indien. Krigstillståndet varade till aug. s.å., då fred slöts i Ra-walpindi, varvid Amanullah måste göra flera eftergifter; i ett särskilt, icke i fredspakten ingående dokument erkändes emellertid av England A:s fullständiga oberoende. Ytterligare bekräftelse erhöll detta genom fördraget av 22/ii 1921, varigenom bl.a. en brittisk legation inrättades i Kabul. Amanullah’s utrikespolitik har f.ö. förestavats av önskan att utåt ge uttryck åt A:s inträde i de fullt oberoende nationernas led; det förnämsta uttrycket för denna strävan är hans bekanta rundresa i Europa våren 1928. Denna politik är ej utan svårigheter; särsk. företer förhållandet till Sovjet med hänsyn till de anglo-indiska intressena många friktionspunkter. Amanullah’s inre politik har utmärkts av ett i flera fall brådstörtat införande av reformer efter västerländskt maner, bl.a. till en viss grad kvinnoemancipationen. Den viktigaste och mest genomgripande förändringen är emellertid A:s förvandling till konstitutionell monarki (1922). Berömvärt och av stor betydelse är det nitiska arbetet för förbättrande av det svårtillgängliga landets kommunikationer. Å andra sidan härskar ej så litet missnöje med den nya ting — 261 — — 262 —