AFRIKAND 200- och 300-talen, och på 400-talet var Nordafrika huvudort för striderna kring Kalcedo-nense (se d.o.). Då araberna på 600-talet blevo herrar i landet, fingo de kristna välja mellan att utvandra el. att övergå till islam. Under senare medeltiden hade de till större delen försvunnit. Kristendomens historia i Afrika är hädanefter missionshistoria. (Jfr dock Abessiniens kristna kyrka och de kristna kopterna i Egypten.) Där icke kristendomen el. islam drivit mission, råder hedendom: dyrkan av feti-scher, naturföreteelser, demondyrkan, ormdyrkan, t.ex. hos gallafolket, och an-kult hos kaff- Trästatyett (an-bild) från Östafrika. rerna. Utmärkande för detta religionsstadium äro vidare totem- och tabu-föreställningarna (se Totem och Tabu). Hos vissa stammar finnes även föreställningen om ett högre väsen, en till sin natur godartad himmels- och skapar-gud. Islam behärskar Nord- och Västafrika och driver sedan gammalt ivrig propaganda i Östafrika. Här har dock kristendomen en kraftig mission framför allt i Uganda och Nyasa-land, vilken torde kunna hindra islams vidare framträngande. Ehuru många kristna mis-sionssällskap arbeta i Afrika, finnas dock stora områden, där intet missionsarbete bedri- ves. Endast omkr. 10 °/o av Afrikas infödda befolkning nås av den kristna missionen. Av särskild betydelse för missionsarbetet i Afrika äro, utom den direkta evangelisationen, de s.k. industriskolorna, som meddela praktisk yrkesundervisning, och läkarmissionen (se d.o.); särsk. bemärkt är den, som drives av A. Schweitzer (se denne). Ang. såväl evangelisk som katolsk mission i Afrika och litt. härom se Mission. — Litt.: K. Meinhof, ”Afrikanische Religionen” (1912). S.N. Afrika'nd (holl. Afrikaander), i Sydafrika född vit. Afrika'nder-Bond, sydafrikansk sammanslutning bland boerna i Transvaal, Oranje-frista-ten och Kapkolonien, tillkommen 1881 på initiativ av Du Toit, Borckennagen och Reitz. Dess ursprungliga syfte uttrycktes i valspråket ”Afrika åt afrikanarna”. A. uppgick efter boerkriget 1902 i det s.k. sydafrikanska partiet. C.G.Th. Afrikanska kompaniet bildades på initiativ av Louis De Geer för att idka handel på Afrika, Asien och Västindien och erhöll sina privilegier 1649. Vid Cabo Corso (nuv. Cape coast caslle) på Guldkusten anlades en koloni, och med infödingarna kommo svenskarna bra överens. Engelsmän och holländare oroade dock de ovälkomna medtävlarna, och i början av 1658 intogs kolonien av dess förre guvernör, Henrik Carlof, vilken ansåg sig illa behandlad av kompaniet och nu uppträdde som dansk ka-pare. Danskarnas molslrävighet att uppfylla svenskarnas krav på återlämnandet av bytet el. skadestånd sköts fram som ett av skälen till Karl X Gustavs andra krig mot Danmark. Då detta krav i freden 1660 uppgavs, ruinerades kompaniet. Under tiden hade Carlofs underbefälhavare Schmidt sålt kolonien till holländarna, men infödingarna fördrevo dessa och inbjödo svenskarna alt återvända. 1660 kom fästet åter i händerna på representanter för kompaniet, men holländarna togo dettas sista skepp och efter ett långvarigt, tappert försvar även fästet, 1663, för att redan 1664 åter förlora det till engelsmännen. 1667 bekvämade sig holländarna äntligen att ersätta kompaniet med 140,000 rdr, mot att det avstod även från rätten att handla på Guinea-kusten. Svenska kronan lånade emellertid ‘beloppet, och delägarna fingo först sent och ofullständigt ut sina pengar, den siste icke förrän 1716. Litt: V. Granlund, ”Svenska afrikanska kompaniets historia” (i ”Historiskt bibliotek”, 1879). P.S. Afrikanskan, Meyerbeers sista opera, uppförd i Paris 1865, ett år efter kompositörens död. Han hade arbetat på detta verk i många — 299 — — 300 —