AHLENIUS Ahlborn, L e a, medaljgravör (1830—97), studerade vid Konstakad. och i Paris, efterträdde 1855 sin far, L. Lundgren, som myntgravör, verkade som sådan till 1895 och utförde under denna tid alla Sveriges mynt. A:s svenska medaljer äro över 300, däribland åtskilliga kungliga och nästan alla Svenska akad:s och Veten-skapsakad.-s. Hon utförde även de första finska mynten och medaljer över George Washington och Columbus. A. var länge den enda utövande konstnären på sitt område i Sverige och har med sin stora yrkesskicklighet trots bristande stilkänsla höjt den svenska medaljkonsten ur det förfall, den råkat i under den föregående tiden. N. L. R. Ahlefeldt, gammal holsteinsk, sedermera dansk adelssläkt. Benedict A. (död o. 1340) är den förste av släkten, som veterligen trätt i dansk tjänst; hans ättlingar förvärvade stora domäner, huvudsaki. i Sönderjylland och Hol-stein, och av den vitt utgrenade släkten — man känner o. 1,300 personer födda med namnet A. — nådde många framskjutna poster i de danska konungarnas tjänst. Nedannämnde A. 3) blev 1665 tysk riksgreve och 1672 dansk läns-greve; hans sonsons son, Christian, som ärvt grevskapet Laurvig i Norge, erhöll 1785 rätt att bära namnet A.-L a u r v i g e n; av dennes ättlingar skriva sig de flesta A.-L a u r v i g. — Litt: L. Bobé, ”Slægten A:s Historie” (6 bd, 1897—1913). G.Cqt. 1) C 1 a u s A., fältmarskalk (1617—74). Sedan A. 1643 blivit trolovad med Kristian IV:s och Vibeke Kruses yngsta dotter Elisabet Sofie, anförtroddes åt honom den ena militära förtroendeposten efter den andra; bl. a. deltog han som överste i kampen mot Gustaf Horn i Skåne. I familjestriderna omkr. den åldrande kungen ställde sig A. i stark opposition mot Kristine Munks barn och Corfitz Ulfelt och måste vid Kristian IV:s död lämna sina befattningar. Han vann emellertid småningom Fredrik III:s gunst, användes på framskjutna poster under det svensk-danska kriget och utmärkte sig särsk. vid försvaret av Köpenhamn 1659 och i slaget vid Nyborg s. å. G. Cqt. 2) D i 11 e v A., diplomat (1617—86). Det var tack vare A:s energiska underhandlingar, som i jan. 1658 offensivförbundet mot Sverige mellan Brandenburg, kejsaren och Polen kom till stånd. A:s memoarer, utg. 1895 av L. Bobé, innehålla värdefulla bidrag till Danmarks historia 1642— 60. G. Cqt. 3) Frederik A., storkansler (1623—86). Efter att ha använts i åtskilliga diplomatiska uppdrag utnämndes A. till ståthållare 1661 i Köpenhamn och 1663 i den kungliga delen av Slesvig-Holstein. På det ståtliga slott, Graasten, som han låtit bygga, inredde den mycket förmögne A. ett furstligt hem, utnämndes 1665 till tysk riksgreve och vidgade genom väldiga nyförvärv sina domäner. Efter tronskiftet 1670 intog han, trots sin envishet och häftighet allmänt aktad, några år den obestritt första platsen i Kristian V:s rådkammare, men utträngdes småningom av Grif-fenfeld. Då emellertid dennes övermodiga despotism även riktade sig mot A., slöt han sig öppet till Griffenfelds fiender och anses därmed ha varit den, som drev kungen att låta gunstlingen falla. A. blev därefter storkansler och beklädde denna post till sin död; försiktigt arbetade han för återvinnandet av Skåne och Sönderjylland, men blandade sig föga i den egentliga kanslistyrelsen. G. Cqt. Ahlefeldt-Laurvig, gren av släkten Ahlefeldt (se denna). 1) Carl William A.-L., greve, diplomat (1860—1923). Efter att 1897—1908 ha varit minister i Wien blev A.-L., vars politiska uppfattning sammanföll med vänsterpartiets, utrikesminister i Neergaards ministär 1905—09, beklädde samma post i Holstein-Ledreborgs kort-vaiiga ministär hösten 1909 och likaledes i ministären Berntsen 1910—13. A:s främsta insats var en genomgripande omorganisation av ut-rikesdep., avsedd att främja samarbetet mellan beskickningarna och konsulatkåren. G. Cqt. Ahlenius, Karl Jakob Mauritz (1866—1906), fil. d:r och docent i geografi i Uppsala 1895, docent i historia 1896 och, efter att ha några år uppehållit lärarebefattningen i geografi, 1904 den förste innehavaren av den nyinrättade professuren i geografi vid Uppsala univ., där han organiserade det första geografiska institutet. A:s studier voro först inriktade på den historiska geografien och kartografiens historia. Därefter övergick han till fysisk-geografiska och kulturgeografiska studier, särsk. inom n. Sverige. Han var en ivrig lärjunge till Fr. Rat- — 361 — — 362 —