AKVATINT vid kusterna, där man har tillgång på havsvatten. En del större saltvattensakvarier finnas dock här och där inne i landet, så t.ex. i Berlin, varest ett sådant inrättades redan år 1869. — Som s.k. rumsakvarier lämpa sig i allm. bäst smärre sötvattensakvarier. Ett dylikt bör ej vara djupare än 50 cm., enär såväl djuren som växterna annars lätt vantrivas. A:s botten förses med ett skikt av torv och mull, gärna tjockare vid ena sidan, så att dess yta sluttar. Mullskiktet täckes med ett 5 å 10 cm. tjockt lager av väl urtvättad sand. Små klippartier av pimpsten el. tuff kunna utgöra passande dekorationer och liksom flytande öar (av kork el. dyl.) erbjuda viloplatser för amfibiska akvarie-invånare. Dock bör man ej genom sådana öar alltför mycket inkräkta på den fria vattenytan, vilken för syretillförselns skull bör vara så stor som möjligt. A. bör täckas med en glasskiva, vilande på centimeterhöga fötter, så att en springa bildas, vilken tillåter luftväxling. För att växterna ej skola lida brist på ljus, bör a. placeras invid ett fönster. — Som akvarieväxter ägna sig förträffligt de flesta av våra inhemska vattenplantor. En del bland dem, t.ex. bläddreört (Utricula'ria), andmat (Lemna) och den från Nordamerika härstammande Azo'lla carolinia'na, flyta uppe i vattenytan, andra åter måste planteras i a:s mull-botten. Så är fallet med vattenslinga (Myrio-phy'llum), hornsärv (Ceratophy'llum), blink (Hotto'nia), lonke (Calli'triche), nate (Pota-moge'ton) och vattenpest (Elo'dea). På växterna liksom på akvariets väggar bildas efter hand en grön beläggning av alger. För att hålla dessa inom vederbörliga gränser bör man i a:s bestånd låta ingå en del snäckor, vilka avbeta denna algvegetation, t.ex. damm- el. kärrsnäckan (Limnæ'a stagna'lis), tallrikssnäc-kan (Plano'rbis co'rneus), sumpsnäckan (Pa-ludi'na vivi'para) och öronsnäckan (Limnce'a auricula'ta), alla vanliga i vårt lands sötvatten. — Ss. invånare i akvarier lämpa sig i övrigt bäst en del smärre utländska och inhemska fiskar. Man bör beakta, att rovfiskar ej få hållas tillsammans med andra, om de ej äro så små, att de icke kunna angripa de övriga medlemmarna i beståndet. Bland våra inhemska sötvattenfiskar kunna ss. lämpliga akvarieinvånare nämnas rudan (Carra'sius vulga'ris), karpen (Cypri'nas ca'rpio), sutaren (Tinca tinca), olika arter av mörtsläktet (Leu-ci'scus), elritsan el. kvidden (Pho'xinus pho'-xinus), löjan (Albu'rnus albu'rnus), sandkry-paren (Go'bio go'bio), grönlingen (C o bi'tis bar-ba'tula), nissögat (Cobi'tis tæ'nia), stor- och småspiggen (Gastero'stens aculea'tus och pungi' -tius), stensimpan (Cottus go'bio) och ålen (Angui'llula angui'llula). Av utländska akva-riefiskar erfordra en del högre vattentemperatur; a. kan i så fall uppvärmas med elektrisk doppvärmare el. med en lampa med fotogen el. rovolja. Emellertid äro många fiskar från varmare länder ganska härdiga gentemot även tämligen låga temperaturer. I handeln lätt åtkomliga äro, utom de talrika, ofta med väldiga fenor el. tublikt förlängda ögon utrustade raserna av guldfisk (se d.o.), paradisfisk (Ma-cropo'dus), stridfisk (Betta), blåfisk (Rho'-deus), Ri'vulus, Xipho'phorus, Platypæ'cilus, Da'nio, Haplo'chilus, Rasbora, Cichlo' soma, Ctenops m.fl. (se pl. över Akvariefiskar). Bland amfibierna ägna sig bäst sådana former till akvarieinvånare, som mestadels leva i vattnet. Hit höra knappast några av våra inhemska groddjur men väl den sydeuropeiska olmen (Pro'teus angui'nus) och den amerikanska axolotlen (Ambly'stoma tigri'num). Åtskilliga ryggradslösa vattendjur utgöra intressanta och tacksamma akvarieobjekt men böra med undantag av de tidigare omnämnda snäckorna ej hållas i samma a. som fiskar och groddjur. Åtskilliga insekter, ss. vattenskalbaggarna (Dyti'scus och Hydro'philus), sländ-larver och ryggsimmare (Notone'cta), vidare vattenspindeln (Argyrone'ta), rörmaskar (Tu'-bifex) och iglar (Aula'stomum och PiscVcola) samt virvelmaskar (Turbella'ria) och sötvat-tenspolyper (Hydra), kunna nämnas ss. lämpliga former i ett rumsakvariums djurbestånd. Ä många platser ha större akvarieanläggningar inrättats för allmänhetens tjänst el. för vetenskapliga ändamål. Den äldsta bland dessa är det redan omnämnda akvariet i Berlin. Även i Stockholm har en tid ett dylikt funnits. Vid Kristinebergs zool. station (se d.o.) på Skaftö-landet i Bohuslän finnas även stora saltvattensakvarier. Nyligen har Göteborgs sjöfartsmu-seum (se d.o.) inrättat ett vackert offentligt a., i vilket särskilt saltvattensavdelningen är mycket rikhaltig. — Bland de för vetenskapligt ändamål inrättade akvarierna intager Neapels det främsta rummet (se Biologiska stationer). Synnerligen storartat är även akvariet i Monacos hydrografiska institut. E.D-r. Akvati'nt (lat. aqua tincta, färgat vatten), akvatintagravyr el. tonetsning, grafisk metod, avsedd att efterbilda lavyrer i tusch el. sepia. Metoden består däri, att kopparplåten täckes med små grövre el. finare korn av något asfalt- el. hartsämne, varigenom endast mellanrummen mellan kornen utsättas för ets-syrans inverkan. Man skiljer mellan den torra och den flytande metoden. Vid den torra metoden anbringas kornen på plåten antingen med tillhjälp av s.k. dammlåda el. där- — 451 — — 452 —