ALASKA En bergbäck vid foten av en vulkan i Sydalaska. nordligaste utpost men numera anses vara ett från de eg. Klippiga bergen skilt bergsystem. En-dicottbergen övergå åt n. i en piedmontplatå, och denna i den Arktiska kustslätten. Temperatur och nederbörd. Den pacifiska kustregionen har utpräglat havsklimat (Sitka: jan. —l,o°, aug. 12,8°, 2,210 mm.; Kodiakön: febr. —0,4°, aug. 10,4°, 2,820 mm.). Den varma havsströmmen Kuro Shio (se d.o.) går fram utanför A:s Stilla havs-kust och möter vid Aleuterna Berings havs kalla vatten, som kommer från Norra Ishavet. Denna kontakt mellan det varma och kalla vattnet gör, att Aleuterna en stor del av året äro höljda i dimmor. När de regnmättade syd- och västvindarna stiga uppför A:s bergskedjor, avge de väldiga vattenmassor. Nederbörden är störst under höst- och vintermånaderna och faller därför till största delen i form av snö. Detta i förening med den låga sommartemperaturen är orsaken till den storartade glaciationen i A:s kustberg. Det inre av A. har kontinentalt klimat (Dawson, i Canada, strax ö. om gränsen, jan. —31,2°, juli 15,7°, 350 mm.; S:t Michael, vid Norton sound, jan. —17,o°, juli 11,7°, 460 mm.). Ishavskusten har arktiskt klimat (Point Barrow, febr. —28,»°, juli 3,6°, 210 mm.). Växtgeografi. A. kan indelas i två växtgeo-grafiska områden: tundran, som omfattar de n. och v. kusttrakterna, samt Aleuterna, d.v.s. de områden, där juli-temperaturen ej överstiger 10—11°, och barrskogsregionen, som i sin tur kan indelas i två underavdelningar, kustskogarna och de inre skogarna (på Centralplatån). De förstnämnda äro högvuxna, på sina ställen upp till 30 m., under det att träden i det inre av A. sällan nå sådana dimensioner, att de kunna användas till sågtimmer. A:s skogsareal beräknas till något över 400,000 kvkm. (27 °/o av A:s hela areal), varav dock endast 5 °/o bära till försågning användbara träd. Befolkningen utgjordes 1920 av 27,883 vita, 9,918 indianer, 16,640 eskimåer (varav 2,942 aleuter). Ekonomisk geografi. Terrängförhållandena, det bistra klimatet och landets avlägsna läge lägga stora hinder i vägen för åkerbrukets utveckling i A. 1920 voro endast 2,300 har odlade, det mesta inom Yukonbäckenets inre delar, där en kort och varm sommar tillåter säd att mogna. De långa vintrarna, då kreaturen måste stallfodras, hämma boskapsskötseln trots riklig tillgång på bete. Renskötseln däremot har, sedan den vite mannen genom jakt i hög grad decimerat den vilda karibon, fått ett utomordentligt uppsving. På regeringens initiativ infördes 1891—1902 1,280 renar. Nu beräknas renstammen till o. 200,000, varav 7/ia äges av eskimåerna. — A. har stora mineralförekomster, framför allt av guld och koppar. 1867—1916 uppgick A:s sammanlagda guldproduktion till 341 mill. S, men 1922 var guldproduktionen (7,4 mill. $) mindre än kopparproduktionen (10,5 mill. $). Även något kol och silver bry tes. A:s viktigaste näringsgren är emellertid fisket. 1925 uppgick värdet av fiskets produkter till 40 mill. S, därav kommo 33,7 mill. $ på laxfångst. Ung. 150 konservfabriker, salterier och fryserier bereda fisken. Antalet fiskare och arbetare i konservfabrikerna uppgår till c:a 25,000. — Järnvägar 1,190 km., därav 750 km. på linjen Seward (på Ke-naihalvön) —Fairbanks. Import: 33,2 mill. $ Skogklädda kullar i Alaska. — 471 — — 472 —