ALBANI logiska scener, i vilka Venus Omgiven av lekande amoriner är huvudpersonen. Som modeller använde han oftast sin sköna maka och sina barn; miljön är nästan alltid ljuva och arkadiska herdelandskap. Prov på hans mjuka, graciösa konst finnas i de flesta europeiska museer. Nationalmuseum äger en mycket typisk ”Venus omgiven av amoriner i landskap”. G.V. Albani, Matthias d. ä., fiolbyggare (1621 —73), elev av Stainer; hans mera berömde son Matthias d.y. (Cremona, Rom) byggde åren 1702—09 instrument, som nästan kunna jämställas med Amatis (se denne). [G. Af.] Albani [a'lbani el. äT-], eg. Emma L a-j e u n e s s e, sopransångerska av fransk-kanadensisk härstamning (f. 1852), antog namnet A. efter staden Al-bany, utbildades först av fadern, sedan av Duprez och Lamperti. Ss. dramatisk sångerska debuterade hon 1870 i Messina, verkade först i Florens, fästes 1872 vid Covent Garden i London,där hon vann sin eg. ryktbarhet, senare ut bredd och befäst genom gästspel vid de stora europeiska och amerikanska sångscenerna. Till Sverige fördes hon under en skandinavisk turné 1888. Kritiken har prisat hennes höga, ljusa sopran, hennes betydande färdighet, korrekta föredrag och goda Mozartstil. A., som 1878 blev g.m. Ernest Gye, Covent Gardens direktör, har skildrat sin konstnärsbana i memoarverket ”E. A., 40 years of song” (1911). A-f N. Alba'nien, stat på Balkanhalvön vid Adriatiska havet mellan 39° 39' och 42° 40' n.br., gränsande i n. och ö. till Jugoslavien, i s. till Grekland; 27,538 kvkm. med 803,959 inv. (1923; 29 inv. pr kvkm.). Terräng och avvattning. A. kan uppdelas i tre geografiska områden: 1. Lågalbanien, 2. Al-banska Epirus, 3. Inre A. — Lågalbanien i n. ned till Vlora (Vallona)-lagunen och Seme-nifloden i s. är ett lågland, över vilket låga kalkryggar höja sig i n.v.—s.o. riktning. Dessa ryggar äro en fortsättning av den dalmatiska kustkedjan. Floderna Drin, Shkumbi och Se-meni m.fl. ha med sina deltamassor fyllt ut synklinalerna mellan de tertiära kalkstensryg-garna, vilka äro veckberg. Kusttrakterna äro till större delen försumpade, och betydande laguner (Kravastase- och Vloralagunerna) ha av revlar avskilts från Adriatiska havet. Läng- Albanska kvinnor i porten till en lantgArd i Shkumbi-dalen. re från kusten bli slätterna högre och torra samt mer uppodlade. Här ligga några av A:s viktigare städer: Shkodèr (Skutari), Tirana och Elbasan. Strax ö. om dessa städer går naturgränsen mot Inneralbanien efter Nordal-banalpernas och Krujakedjans västsluttningar. — 2. Albanska Epirus hör geologiskt samman med Lågalbanien, men kalkstensryg-garna ha vuxit i höjd och bilda väldiga parallella antiklinaler, som mer el. mindre äro överskjutna åt v. I n. o. når Tomor 2,480 m., i s. Papingutberget 2,495 m. Albanska Epirus är ett till större delen skoglöst område, där hedar och buskformationer råda; de vidsträckta gräsmarkerna äro betesmarker. Ät n.o. blir skogen rikligare, särsk. ekskog. — 3. I n r e A. är ett rikt omväxlande landskap. N. om Drin bilda de nordalbanska kalk- och dolomit-alperna mäktiga platåartade massiv, sönderdelade av Drins bifloders kanjoner. Bergen nå nära 2,600 m. höjd. Mellan Drin och Se-meni förlöpa bergryggarna övervägande i n. n.v. och s.s.ö. riktning. Man kan urskilja en central bergrygg och två randkedjor, skilda åt av längddalar. Den östliga randkedjan bär i Korabkammen (2,764 m.) A:s högsta berg. Huvudflöden i Inre A. är Drin, som först från Ochridasjön i en n.-s. dalgång och sedan i v.-o.-riktning bryter genom bergskedjorna, oavhängig av bergskedjebildningen. I sitt o.-v. lopp bildar Drin en 50 km. lång och intill 1,000 m. djup dal, som är en av Europas ståtligaste ge-nombrottsdalar. Inre A. består till större delen av kalksten från trias- och kritperioderna, men även av yngre tertiära bildningar. — S. om Semeni (Devol) visar Inre A. en annan topografi. Den centrala bergskedjan har försvunnit; randkedjorna stöta omedelbart intill varandra. Stora bäcken, delvis synklinala, delvis instörtningsbäcken, finnas. — Avvattningen av A. sker åt v. Huvudfloderna äro Drin, Semeni och Viosa. Klimat. A. ligger, liksom Medelhavsområdet i sin helhet, om sommaren inom passadområ- — 479 — — 480 —